OPINION Som en provokation mot klassamhället anordnade representanter för den mer obskyra vänsterrörelsen i Stockholm igår en guidad bussresa genom bostadsområdet Solsidan i Stockholmsförorten Saltsjöbaden, känd för att vara ett av landets mer exklusiva. Man kallade det för en “överklassafari”. Här kunde den hugade till det facila priset av 50 kr få titta på de rika genom bussfönstret medan en kvinnlig guide i uniform berättade om riskkapitalister och storskaliga skattesmitare, förnedra de boende och “odla sitt klasshat” som den officiella parollen löd.
Som provokation betraktat har initiativet slagit väl ut och mest väckt muntration i media. I Aftonbladet kallar man rentav de boende som upplevde sig kränkta av jippot för “pöbel”. De betittade Solsidanborna var alltså inte lika glada utan kände sig enligt egen utsago som djur på zoo, vilket ju också var avsikten med att marknadsföra jippot på detta sätt. Om man tycker att detta är kul humor eller inte är måhända en smaksak, säkerligen avhängigt den egna politiska hemvisten och möjligen också huruvida man sett humorserien på TV med samma namn som området.
Jämfört med de mer våldsinriktade aktioner dessa grupper också visat sig vara kapabla att iscensätta får safaritricket kanske ändå betraktas som ett steg i rätt riktning. Något som förtar denna min fördragsamma hållning och definitivt inte borde betraktas som en smaksak är emellertid hataspekten av arrangemanget. Ändå verkar media i stort sett helt ha missat att inse allvaret i och analysera denna, även om SVT Rapport i ett nyhetsinslag pliktskyldigast ställer en fråga till arrangörerna om saken.
Oavsett vad man anser om stora klassklyftor i samhället (jag är själv ingen varm anhängare av dem) är det förstås anmärkningsvärt att använda dessa som ursäkt för att rikta ett kollektivt hat mot en hel grupp människor. I synnerhet borde det vara det för den politiska vänstern, där man ju annars så ofta talar i högt tonläge om att stå upp mot rasism och främlingsfientlighet, mot att peka ut och skuldbelägga hela grupper, om att värna alla människors lika värde osv.
Vissa grupper som man själva inte gillar är dock bekvämt nog undantagna från denna regel. Rika är en av de grupper man får hata fritt. Det är lika sanktionerat som att hata gruppen Sverigedemokrater. Vissa anser även att man får gå längre än så, ta till hot, vandalism och våld till exempel. Hos delar av den revolutionära vänstern ingår det rentav som ett uttalat politiskt mål att ställa upp de rika mot en mur och arkebusera dem, och sannolikt skulle också Sverigedemokraters livhanke ligga pyrt till om sådana utrensningar sattes i verket. Dessa grupper har extremvänstern avhumaniserat och fråntagit sina mänskliga rättigheter. Till hot, våld och vandalism urartade det – hatparollen till trots – emellertid inte under denna resa, något som dock inte innebär att allt är frid och fröjd.
Föreställ er att en politisk organisation anordnade en motsvarande safari för att betitta och hata någon annan minoritetsgrupp i samhället. Tänk er en bussresa till den etniska Stockholmsenklaven Rinkeby i akt och mening att titta på de somaliska muslimerna under parollen “odla ditt rashat”. Eller en busstur till synagogan i Malmö för dem som önskar odla sitt judehat. Ett sådant arrangemang hade förstås orsakat en monumental mediabävning. Varenda journalist, politiker och samhällsdebattör från höger till vänster hade samstämmigt fördömt tilltaget. Polisanmälningarna för hets mot folkgrupp hade duggat tätt. Ingen hade sett något som helst humoristiskt i detta eller kunnat ursäkta det som ett PR-trick, som en acceptabel politisk provokation. Ingen journalist hade förstås heller kommit på tanken att kalla eventuella protesterande nysvenska boende för pöbel
En busstur ut till Solsidan i Saltis för att odla sitt hat mot dem som bor där, det förefaller däremot vara helt i sin ordning, och inte bara inom vänstern utan för den proffstyckande delen av samhället i gemen. Var håller alla stridbara debattörer och utsatta minoriteters beskyddare hus nu? Mot vissa grupper får man inte ens framföra konstruktiv kritik utan att mediadrevet går. Andra grupper är det tvärtom påbjudet och bara skoj att förnedra och hata. Denna diskrepans tål att funderas på.
Mats Dagerlind – Demofon
