KRÖNIKA Under den retoriska frågan “Du, en angivare?” liknar Martina Jarminder, ledarskribent på Skånskan, mediesajten Avpixlats uppmaning till allmänheten – att bistå polis och migrationsmyndigheter med att få rätsida på det växande problemet med illegal invandring – vid företeelser i såväl forna kommunistdiktaturer som i 30-talets Nazityskland. Hon kryddar anrättningen med starka invektiv som “främlingsfientlig”, “omänsklighet”, “svineri” och det från Olof Palme lånade “diktaturens kreatur”. Där argumentationen blir tunn eller upphör fyller hon också i med fraser som “social utsatthet” om sina skyddslingar. Allt ägnat att skapa största möjliga kontrast mellan berättelsens onda och goda och förmå läsaren att sluta tänka, resonera och extrapolera och i stället bara instinktivt tycka illa respektive synd om.
Jarminders text uppvisar en uppseendeväckande brist på logik och implikationer av de resonemang som förs. Jarminder talar om en reglerad invandring som man kan ha olika uppfattning om men inser inte att det inte spelar någon roll vad man har för regelverk om detta inte följs och respekteras, om det i stället rutinmässigt och organiserat åsidosätts av subversiva nätverk som Asylgruppen Lund. Hon skriver att flyktingar och invandrare givetvis ska följa svensk lagstiftning men i stället för att kritisera de invandrare som inte gör detta och de grupper som är lagbrytarna behjälpliga, ondgör hon sig över oss som hävdar just det hon själv säger – att svensk lagstiftning skall följas.
Det är värt att påminna om att en överväldigande majoritet av de illegala invandrare som håller sig undan i Sverige med benäget bistånd från sammanslutningar som Asylgruppen Lund är människor som fått sina skäl prövade enligt just de lagar och regler som Jarminder anser bör följas och som vi i Sverige i demokratisk ordning beslutat om. Bland dem som olagligen uppehåller sig i landet finns också en grupp som aldrig har sökt asyl. Det har man inte gjort eftersom man är fullt på det klara med att man saknar asylskäl, eller i värsta fall för att man har kommit hit i syfte att begå brott. Även om vi som Jarminder lägger alla nyktra resonemang åt sidan till förmån för att upprepa ordet “utsatthet” tills intet öga är torrt, så är det ändå så att de migranter som fått avslag på sin asylansökan enligt svenska normer och internationella konventioner inte har befunnits vara tillräckligt utsatta för att få skydd och uppehållstillstånd i Sverige. Nånstans måste gränsen dras.
Att de som får avslag är missnöjda är begripligt, att några anser att beslutet borde gått i en annan riktning är också begripligt, så är det med alla myndighets- och domstolsbeslut där det finns flera parter. Det finns också många i Sverige som tvärtom anser att migrationsbesluten är alltför frikostiga och uppehållstillstånd beviljas alltför lättvindigt. Se exempelvis de domar som finns att läsa på Avpixlats MigiLeaks-avdelning. Många anser också att uppehållstillstånd får behållas alltför ofta, exempelvis när innehavaren begått grova brott. Men vi som är missnöjda med dessa beslut tar inte lagen i egna händer och kastar ut dessa människor ur Sverige. Samma omvända respekt för myndighets- och domstolsbeslut kan man också begära av våra åsiktsmotståndare – uttryck gärna er åsikt men ta inte lagen i egna händer och obstruera mot fattade avvisningsbeslut.
Det är förstås också hårresande att som Jarminder jämföra politiskt angiveri mot oliktänkande i kommunistdiktaturer med att upprätthålla centrala nationella lagar om vem som har rätt att uppehålla sig inom Sveriges gränser, lagar som ingår i nationalstatens själva suveränitetsfundament, lagar som är fattade i parlamentarisk demokratisk ordning och beslut fattade efter noggrann och rättssäker handläggning och prövning. Ett än värre lågvattenmärke är det förstås att dra in Nazityskland i diskussionen. Att Jarminder gör det med en brasklapp ursäktar inte övertrampet. Man kan ha åsikter om vårt politiska system – det har jag också – men Sverige är trots allt vare sig Nordkorea eller Nazityskland, utan det land som brukar toppa The Economists lista över demokratier i världen.
I en situation där polis och migrationsmyndigheter inte gör sitt jobb, där det växer upp underjordiska organisationer och nätverk med syfte att bryta mot och undergräva svensk migrationslagstiftning och i skenet av att det i landet uppehåller sig många tiotusentals illegala invandrare, är det naturligt att det uppstår en motreaktion, exempelvis en sådan uppmaning som Avpixlat riktade till allmänheten om att göra en insats för att klara upp och förhindra att brott begås. Det vore naturligtvis bättre om polisen tog tag i detta i stället för att titta åt andra hållet och oroa sig över sin image och över att bli föremål för mediadrev och få förbannelser kastade mot sig från opinionsbildare som Jarminder med anhang.
Jarminder är så intrasslad i sitt offerparadigm att hon inte förmår se nyktert på ämnet hon diskuterar. Låt mig bena upp situationen: å ena sidan har vi alltså illegala invandrare som bryter mot lagen och organisationer som ägnar sig åt medhjälp till lagbrott, obstruktion mot myndighetsbeslut och domstolsutslag och åt att undergräva den migrationspolitik som riksdag och regering i demokratisk ordning kommit överens om. Å andra sidan har vi en potentiell organisation (än så länge handlar det endast om en uppmaning) vars syfte skulle vara att hjälpa till att upprätthålla svensk lag, verka för att myndighetsbeslut och domstolsutslag respekteras och för att migrationspolitiska beslut fattas i riksdagen och inte på gatan.
Likt Karl-Bertil Jonsson kan man förstås se något romantiskt i Robin Hood och den laglösa rättvisans princip. Men en absolut förutsättning är i så fall att det också finns en prins John och sheriffen av Nottingham som legitimerar principen, några som egenmäktigt tagit det rättmätiga styrets plats. Detta saknas i Sverige och i Jarminders ekvation. Även om en och annan vulgärdebattör säkert vill hävda det, så regeras inte Sverige av någon illegitim prins John och inte heller är svenska poliser och migrationsmyndighetstjänstemän några Nottingham-sheriffer.
På vilka fler områden anser Jarminder att det i Sverige 2012 är rätt att på ett organiserat sätt hjälpa andra att bryta mot lagen? Kan man med ordet “utsatthet” som alibi exempelvis applådera organiserade butiksstölder till förmån för dem som inte själva har råd att köpa allt som butikerna saluför? Delar av den här anarkistiska underjordiska asylrörelsen är inte ens främmande för hot, trakasserier och våld. Åtskilliga har omhändertagits av polis och dömts för mer eller mindre allvarliga ordningsbrott, våld mot tjänsteman osv i samband med aktioner mot verkställighet av avvisningar. Kan också sådant legitimeras av Jarminder i en rättsstat som den svenska och trots avsaknad av en ond enväldig prins och hans handgångne sheriff?
Winston Churchill sade något i stil med att demokrati är det sämsta tänkbara samhällssystemet – om man undantar alla andra som har prövats. Börjar vi underkänna demokratin och demokratiskt fattade lagar, då är vi inne på farliga vägar. Oavsett vad vi tycker om de politiker som vi röstat in i riksdagen så har de ändå en demokratisk legitimitet som Asylgruppen Lund saknar. Vem anser Martina Jarminder själv bör fatta migrationsbesluten i Sverige – Sveriges regering och riksdag, Migrationsverket och Migrationsdomstolarna eller ett gäng hobbyanarkister i Asylgruppen Lund? Det är en fråga för Jarminder att ta med sig till nästa gång hon får lust att kalla dem för diktaturens kreatur som tvärtom står upp för det fundament av demokrati och lag på vilket nationen Sverige vilar.
Mats Dagerlind
Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.
Länkar
Du: en angivare? (Martina Jarminder i Skånskan)
Red anm: efter att ovanstående krönika publicerades har Martina Jarminder bytt rubrik på sin ledare till “Avpixlat uppmanar till angiveri”.
