OPINION Vingelholt, Ljugholt… Håkan Juholt skaffade sig många öknamn under sin korta men turbulenta tid som ledare för Sveriges största parti. Så tog då farsen slut, när han räddade det lilla uns av värdighet som återstod genom att ”självmant” meddela sin avgång under lördagen. Därmed kastas Socialdemokraterna på nytt in i en ny ledarkris, med väntande fraktionsstrider och internt krypskytte. Det oprövade kortet Håkan Juholt, som för ett ögonblick kunde te sig som en frisk fläkt, visade sig istället vara en intrigant ränksmidare och teatralisk lögnhals och lyckades oerhört nog att få Mona Sahlin att framstå som kompetent. Ja, allt är ju relativt.
För oss, som tycker att Socialdemokraterna blivit arroganta och korrumperade och svikit inte bara vanliga väljare, utan också de ”svaga grupper” de gör anspråk på att företräda, kan det tyckas vara ett festligt spektakel att se hela bygget rasa ihop. Både under Mona Sahlin och Håkan Juholt har rikspolitiken för ledande socialdemokrater blivit något av en charad och teater där stora ord och fjantig politisk korrekthet varit överordnade sådana futiliteter som att eventuellt regera landet eller driva en konstruktiv oppositionspolitik. Detta är inte värdigt varken Socialdemokraternas väljare eller landet som helhet.
Socialdemokraternas problem sitter djupt och bottnar i en avintellektualisering som pågått under decennier. Värdiga, kompetenta företrädare har fått stå tillbaka för medelmåttor och politisk förnyelse har uteblivit. Med Göran Persson vid rodret vågade ingen tänka själv och i hans frånvaro fortskred förfallet. När Mona Sahlin avgick hade partiets teknokratiska högerfalang blivit både svag och räddhågsen, medan den desto större vänsterfalangen, som trodde att man regerar Sverige med knasfeminism, ”antirasism” och Palestina-romantik, inte kunde vaska fram någon kompetent kandidat.
Det var därför en så oprövad förmåga som Håkan Juholt på ett bananskal kunde halka in i rollen som Sveriges oppositionsledare. Men nu har han alltså halkat färdigt och lär väl gå till historien som Socialdemokraternas pratigaste och mest inkompetente partiledare någonsin, vilket man efter Mona Sahlin inte trodde var möjligt.
Jag hoppas faktiskt att botten är nådd nu, givet att Socialdemokraterna inte avskaffar sig själva utan ändå kvarstår som en kraft i svensk politik. Sverige behöver nämligen en vital och konstruktiv opposition som kan utmana regeringsmakten, annars är vi med sjumilakliv på väg in i en ny moderatledd enpartistat, som redan uppvisar drag av den arrogans och maktfullkomlighet som vi så länge förknippade med Socialdemokraterna.
Förändring kan ta tid, men vi kan ändå hoppas på att Socialdemokraternas nästa partiledning är av det lite mer sansade slaget och som kan föra en dialog med riksdagens vågmästare, Sverigedemokraterna. Lyckas man med detta oerhörda konststycke så måste faktiskt även Reinfeldt komma ner från sina höga hästar. Det kan verka avlägset just nu, men den dagen bör ju komma förr eller senare.
Hadoque
