OPINION I går var det Fadimedagen. Tio år sedan hon mördades av sin far i skamkulturens namn. Men skamvåldet har bara accelererat sedan dess. Balkongflickor och mystiska trafikolyckor. I skamkulturen finns den där berömda innovativiteten och fantasin som annars lyser med sin frånvaro. Men, en bortglömd grupp i hatets hemvist är de homosexuella. Och då är det inte fråga om några plymförsedda Ursulas eller andra pråliga uppvisningsbögar utan helt vanliga killar med helt vanliga liv men som har gjort misstaget att gå hand i hand på stan.
“Kärlekens och Fredens religion”, Islam är så kärleksfull att den har ytterst få hatobjekt: 1. Kvinnor 2. Judar 3. Homosexuella 3. infödda kristna 4. konvertiter från islam. De senaste årens hatbrott mot bögar har i media snarare bemötts med förståelse för gärningsmännen än med offret: det kan inte vara lätt att vara muslim i ett land som Sverige med vår tolerans för sexuella minoriteter. Ibland kokar grytan över för de stackarna, det får man förstå.
Och hela skönsången om queerfrågan som ett samhällspolitiskt projekt, var tar det vägen när verkligheten tar över? Hur markerar detta projekt sin avsky för de här brotten? I England dömdes igår tre muslimer till sju års fängelse för att de drivit hatpropaganda mot bögar på Londons gator. Sju år! In your dreams i Sverige. Man kan ju inte straffa någon för att han kommer från en böghatande kultur och religion – inte om han är muslim. Om han är nynazist däremot då är det solklart hatbrott och stränga straff som gäller. Allt enligt PK-normen om alla människors olika värde.
Att hävda att andra grupper som homosexuella är utsatta för hat och förföljelse går bra så länge detta inte kommer i konflikt med det prioriterade målet – att värna om mångkulturen. I makthavarnas Sverige är muslimerna alltid den högsta offergruppen i hierarkin. Att skapa offer är dock samtidigt ett sätt att förklara sig själv som överlägsen. Så dessa makthavare är i själva verket verkliga rasister där under kavajerna och slipsarna och de fina fraserna. Motsvarande förlåtande och överslätande attityd gäller förstås även när denna omhuldade invandrargrupp gör sig skyldig till andra tokigheter – rånar, eldar bilar och skolor, kastar sten på polis, ambulans och brandkår eller ägnar sig åt dödsskjutningar, våldtäkter och upplopp. Då har man alltid en socioekonomisk ursäkt till hands. Dessa uttalar man från sitt hem och sin arbetsplats belägen i finare områden på behörigt avstånd från dessa företeelser.
Kruman
