KULTURKNUTTAR Ibland kan vi få för oss att vi gör en verklig kulturgärning, så ofta som vi på senare tid blivit föremål för uppmärksamhet på tidningarnas kultursidor. Nu senast är det Malin Ullgren på DN Kultur som sent omsider vaknat till och sett att Bengt Ohlsson skrivit en uppmärksammad krönika där kulturvänstern och Ullgren själv får på tafsen, en krönika som vi på Avpixlat uppmärksammade i positiva ordalag.
Ullgren anser att Olhsson (och än mer vi förstås) slår åt fel håll när han tillskriver kulturvänstern ett sådant inflytande. Förstår inte Ohlsson att det är högern som har makten i Sverige, undrar hon. Så resonerar bara de som tillhör just kulturvänstern, som inte kan hålla isär kultur och politik och inte heller själva kulturbegreppets olika innebörder. Så här skriver Ullgren om att vi uttalade oss om Ohlssons krönika:
När SD-lojala sajten Avpixlat, tidigare Politiskt inkorrekt, plockar upp Bengt Ohlssons appell i en positivt bekräftande artikel, har Ohlssons anekdoter från hans exceptionellt isolerade Stockholmsliv fått effekter som han själv kanske inte kunde överblicka. En sorts stöd han säkerligen betackar sig för. Men på Avpixlat blir hans artikel ett välkommet bevis i slaget om verkligheten: ”Kulturvänstern” – ständigt redo att trolla bort alla sanningens ord med kommunistiska formler.
Ullgren kan inte förstå att Sverige idag är ett samhälle där högern mycket väl kan ha den ekonomiska makten och där uppträda på klassiskt högermanér men samtidigt har övertagit så stora delar av kulturvänsterns politiska korrekthet att riksdagsmajoritet och sådant som balans mellan privat och offentlig sektor, klassklyftor osv inte har någon betydelse i flera av de frågor Ohlsson (och i än högre grad vi) dryftar. Hela den politiska sjuklövern är lika rörande som oheligt ense om att somliga obekväma sanningar bör förtigas och när det inte går, avvikande uppfattningar demoniseras och deras budbärare avhumaniseras.
Det finns andra maktförhållanden och strukturer i samhället där höger-vänsterskalan ännu är giltig. I de kulturkretsar där den politiska korrektheten råder kan dock socialister och liberaler ta varann i hand. Att de sedan som tidigare kan käbbla om kulturen i samhället och kulturarbetares villkor osv från olika ingångar är en annan sak. Det man möjligen ur vårt perspektiv kan kritisera Ohlsson för är att han ensidigt målar upp den klassiska nidbilden från 60- och 70-talet om en flummig, rödvinsdrickande kulturvänster och missar den nya kultureliten som inte röstar vänster, är mer karriärsinriktad och självcentrerad, som inte bor i bohemisk hyresrätt utan i inredningstidningskorrekt bostadsrätt men som samtidigt är lika stora politiskt korrekta och högröstade godhetsapostlar som flumvänstern när det ska sjungas mångkulturens lov och närliggande sånger.
Hyckleriet inom denna grupp som predikar på behörigt avstånd från verklighetens konsekvenser av deras egna ord är minst lika stort som det inom den nedklädda intellektuella flumvänster från medelklassen som i decennier, till arbetarklassens stora munterhet, försökt föra arbetarnas talan och se ut som om de tillhörde trasproletariatet. Det här är saker som Ullgren inte har uppdaterat sin begreppsvärld med och därför blir hennes svar till Ohlsson mest ett slag i luften, och ett som dessutom inte är tillnärmelsevis lika roligt att läsa som Ohlsson långa drapa.
För kritik ur fler synvinklar av Ullgrens försök till replik mot Ohlsson, läs gärna vad Johan Lundberg på Axess skriver (se länk nedan).
Relaterat
Bengt Ohlsson: “När ska det röda rinna av kulturens fana?”
