INSÄNDARE Ni känner igen orden om “de 600 000 utrikesfödda som går till jobbet varje dag”. De löper som en röd tråd genom regeringen när de ska försvara sin invandringspolitik.
En liten parentes i sammanhanget är att siffran 600 000 verkar vara beständig och inte förändras på samma sätt som arbetsmarknadens kurvor annars gör. Det kanske vore på sin plats att regeringen gör en uppdatering över de utrikesfödda som går till sina arbeten. Kanske de idag är fler, kanske de är färre. Troligen är de färre med tanke på de ekonomiska kriser och lågkonjunkturer som dyker på oss allt oftare och slår mot alla i Sverige inkl. de utrikes födda.
Hur som helst är det givetvis bra att utrikesfödda går till ett arbete varje dag, det är så en väl fungerande invandring ska se ut. Ingen arbetsför person i arbetsför ålder ska ha rättigheten att finansiera sin vardag med hjälp av skattepengar, även om du kommer från landet X och erbjuds bättre förutsättningar med hjälp av bidrag än de du hade i hemlandet.
Sverige har i sekler tagit emot utländsk arbetskraft och det behövs i ett litet land som Sverige är och ska vara. Vi ska inte ha några 40 miljoner invånare i Sverige, utan Sverige ska vara ett land där både medborgare och turister kan njuta av vår spännande fjällvärld, våra stora skogar och våra vackra kuster. 50 och 60-talets arbetskraftsinvandring var stor och fungerade väl ut, den var nödvändig och till fördel för det välfärds-Sverige som sakta utvecklades.
Jag var själv inte född då, men har pratat mycket med föräldrar, far- och morföräldrar, äldre arbetskamrater och fått en bild av ett Sverige som var långt mer fungerande och sammanhållet än 2012 års version. Jag har en äldre arbetskamrat som kom till Sverige från Finland tillsammans med sin man i slutet av 60-talet. Hon sa en intressant och bra sak när vi för något år sedan samtalade på en fikarast. “Vi kom till Sverige på fredagen och började jobba måndagen veckan efter”. Det är naturligtvis så en invandring ska fungera, men gör den så idag? Är inte verkligheten sån att den fungerande arbetskraftsinvandringen förvandlades till en icke fungerande bidragsinvandring i slutet på 70-talet?
Det vore intressant om regeringen kunde ge oss en mer detaljerad information om siffran 600 000. Erik Ullenhag som med jämna mellanrum försöker sig på ett försvarstal i medierna, har den senaste tiden använt sig av “de 600 000 som går till jobbet varje vecka” som då skiljer sig frän “de/…/varje dag”. Så hur ligger det egentligen till? Förstår jag som en vanlig medborgare saken rätt, så finns det bland de 600 000, de som endast jobbar någon dag i veckan eller bara hoppar in någon timme i veckan för att täcka ett tillfälligt behov.
Nästa fråga som ställer sig är hur fördelningen ser ut? Är det inte så att de 600 000 inräknar även de som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 50-talet och framåt? Vore regeringen ärlig och uppriktig, så gick man ut med en mer detaljerad information. Personligen tror jag att om man spaltar upp de utrikesfödda som går till sina jobb varje dag/varje vecka på de som kom före och efter 1990, så får vi en helt annan bild än den vår regering försöker ge oss.
Nu har vi sedan många år en situation där det inte hjälper att 600 000 utrikesfödda går till sina jobb varje dag/varje vecka. Det skulle inte ens hjälpa om 800 000 gjorde det eller ens om 1 miljon gjorde det. Faktum är att en situation där samtliga löntagare vore utrikesfödda skulle inte ta bort det faktum att cirka 400 000 arbetsföra personer i arbetsför ålder saknar ett arbete idag och den siffran förväntas stiga ytterligare. Som jag tidigare skrev behöver Sverige utländsk arbetskraft, precis av samma anledning som Gustav II Adolf tog hjälp av holländsk arbetskraft när Regalskeppet Vasa byggdes. Sverige är ett litet land och på samma sätt som vi inte kan spotta fram idrottsstjärnor i parti och minut, hinner vi inte med att utbilda kompetent arbetskraft till högkvalitativa yrken som idag skriker efter arbetskraft.
Här kommer regeringens lite märkliga regler för ett underlättande av arbetskraftsinvandring in. Med hjälp av de nya reglerna är det inte bara läkare, kirurger, it-ingenjörer och forskare som kommer till Sverige, utan i kanske ännu större utsträckning vaktmästare, frisörer, städare, serverings- och kökspersonal. Denna arbetskraftsinvandring sker alltså till ett land där över 400 000 människor saknar jobb och ungdomsarbetslösheten är en katastrof. Nog är jag säker på att det bland alla dessa redan arbetslösa finns de som kan/vill klippa ett hår, sopa ett golv, servera en öl och bära ut en tallrik mat till hungriga middagsgäster, särskilt med tanke på att varje studiodebatt i ämnet arbetslöshet har gäster som säger att de tar vilket jobb som helst, bara de får ett.
Hur dessa lättnader för människor att komma till Sverige för att jobba, underlättar den höga arbetslöshet vi har är svårt för en vanlig väljare som mig att se. Vad regeringen sedan inte säger, men vad de flesta förstår, är att en arbetskraftsinvandring också medför en anhöriginvandring. Självklart tar de som kommer hit med sina familjer och finns det några tecken på att övriga vuxna i familjen har eller får ett arbete? Risken är att vi istället får ett status quo-läge med en ny arbetslös att försörja för varje löntagare.
Nu är inte arbetsmarknaden det stora problemet, utan de som står utanför. För oavsett hur många gånger regeringen upprepar sitt mantra om “de 600 000″ så är en övervägande majoritet av de som idag kommer, personer som går direkt ut i ett bidragsberoende där också de allra flesta stannar. Jag minns en man vid namn Reza som intervjuades i Rapport under valrörelsen 2010. Han kom till Sverige som flykting i mitten av 80-talet och hade en utbildning som byggnadsingenjör i bagaget. När intervjun i Rapport gjordes hade han inte jobbat en dag under hela sin tid i detta land, inte en dag. Huruvida hans berättelse var sann vet bara han själv, men låt oss förutsätta att den var det. Hur hjälps Reza och andra i hans situation till ett arbete om de varje år tvingas konkurrera med allt fler? Vore det inte bättre för Sverige om svenska regeringar såg till att hjälpa Reza och andra som redan anlänt, istället för att driva en politik som endast syftar till att vända “de högerextrema krafterna” ryggen?
Ett av många problem vi ser i kölvattnet av en misslyckad invandringspolitik, är det som sker i våra förorter. Jag pratar om upploppen, bilbränderna, stenkastningen och våldet. Ni har säkert hört hur våra politiker, journalister och myndigheter skyller detta på arbetslöshet, sysslolöshet, utanförskap, segregation och inte minst på oss intoleranta svenskar. Nåja, våra politiker, journalister och myndigheter är inte ensamma, för samma bortförklaringar använder de boende i förorterna och de småligister som ligger bakom allt. Detta är, förutom en hopplös situation, också oerhört kostsamt för skattebetalarna och utanpå detta läggs de höga kostnader som uppstår när de styrande startar det nya projektet efter det andra i syfte att dölja det misslyckande som kallas svensk invandringspolitik.
Socialdemokraternas Luciabeslut från 1989, vilka många inte gillar att man använder som exempel, hade idag kallats för oerhört främlingsfientligt. Jag är säker på att regeringen Ingvar Carlsson inte hade ett främlingsfientligt syfte och lika säker är jag på att dagens partitopp inte vill kännas vi Luciabeslutet som främlingsfientligt. Tvärtom var det ett nödvändigt beslut som togs efter den situation som då rådde. Ha då i åtanke att bostadssituationen år 1989 inte var lika katastrofal som idag och att arbetslösheten låg på cirka 1,5%, att jämföras med dagens 8,5. I mitt okunniga sinne inbillar jag mig att ett nytt Luciabeslut skulle vara det bästa för Sverige och de skattebetalare som idag bor här.
Det handlar lika lite om främlingsfientlighet idag som det gjorde 1989, utan om ett Sverige som är på väg in i ett stadie av skyhög arbetslöshet, en ohållbar bostadssituation, en havererad välfärd, ökade klyftor och en splittrat samhälle där inre konflikter gör sig allt mer påminda. Att i detta kritiska läge skrika på rasism och främlingsfientlighet, visar på den oerhörda rädsla som sprids i etablissemangets korridorer. Vad Alliansen och den röd/gröna oppositionen i all sin rädsla verkar missa är att en fortsatt politik som skapar de faktorer de själva säger ligger till grund för problemen i förorterna, också skapar den irritation och frustration som ligger bakom det många kallar främlingsfientlighet, men som i själva verket är en kritik mot en misslyckad politik som missgynnar alla hederliga människor i samhället.
Därför Erik Ullenhag, Annie Lööf, Göran Hägglund och ni andra, hjälper det inte att 600 000 utrikesfödda går till sina arbeten varje dag/varje vecka. Det är inte de som är problemet.
Stefan K
