KRÖNIKA Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt avgår. Avgången är signifikant för den korta tid Juholt lett partiet – säg en sak ena dagen och en annan nästa men förneka ändå kategoriskt att du skulle ha ändrat dig. Socialdemokratins kris är emellertid ingalunda synonym med Håkan Juholts misslyckande, inte heller med hans impopulära företrädare Mona Sahlins valhänta oppositionsledarskap. Ledarskapsfrågan är förvisso viktig, det går inte att ha en ledare som bland de egna väljarna får avsevärt lägre förtroendesiffror än huvudmotståndaren, moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt. Inte heller kan man ha två partiledare i följd som ägnat sig åt egennyttigt ekonomiska oegentligheter. I huvudsak är det dock en kris för den socialdemokratiska solidaritetspolitiken vi bevittnar, och det som mer än något annat slagit sönder legitimiteten för det samhällskontrakt en sådan politik bygger på är den svenska massinvandringspolitiken.
Efter Juholts inspirerade installationstal över vilket svävade såväl Olof Palmes som Per Albin Hanssons ande, skruvades förhoppningarna om en nytändning för partiet upp ordentligt. Ganska snart visade det sig dock att lika inspirerad som Juholt är som talare, lika oberäkneligt och excentriskt agerar han som praktisk politiker. Det har varit ett vinglande fram och tillbaka, soloåkningar, felsägningar, fotbyten, faktafel och ovanpå detta ett svårursäktligt bidragsöverutnyttjande. Alltsammans belastningar som skulle varit tunga att bära också för ett parti i medvind men en katastrof för en svensk socialdemokrati som redan innan befann sig i fritt fall.
Parallellt med Juholts egna tillkortakommanden har drevet mot honom också varit skoningslöst, och i motsats till de mot exempelvis utrikesminister Carl Bildt härförleden har detta förvärrats av att krafter inom partiet varit beredda att kasta sin partiledare till vargarna och offra partiets anseende hos väljarna för att fortsätta utkämpa privata och interna falangstrider. Ofördelaktiga uppgifter om exempelvis beredningen av skuggbudgeten har medvetet läckts till media för att misskreditera partiledaren. På socialdemokratins medieflaggskepp, Aftonbladet, har man rentav framstått som mer skadeglada än i borgerliga medier när man kunnat hänga ut Juholt. Brutusknivarnas politik har varit städse närvarande. Å andra sidan har flera personer också offrat sig som syndabockar för sin partiledares misstag.
Men varför krisar då detta fordom så stora, till synes nästan oövervinnerliga statsbärande parti? Att man valt fel partiledare är förstås långt ifrån hela förklaringen, orsakerna måste sökas djupare ideologiskt. Socialdemokraterna tycktes länge ha tagit patent på en pragmatisk och starkt socialliberal samhällsmodell som föreföll passa den genomsnittliga medborgaren i ett tillväxt- och välståndsland som Sverige som handen i handsken. Krisanalyserna om vad som gick snett har varit många och flertalet har säkert innehållit ett eller flera korn av sanning. Det finns emellertid en elefant i rummet som få talar om, en elefant som tyngt ned socialdemokratin mer än något annat, samtidigt som den har lyft upp arvsfienden moderaterna och burit fram ett helt nytt parti till Sveriges högsta beslutande församling. Jag talar om Sveriges extrema invandring och havererade integrationspolitik.
I de senaste två valen har de svenska väljarna ställts inför två alternativ, definierade av moderaternas sluge spinndoktor Per Schlingman – den moderata “arbetslinjen” kontra den socialdemokratiska “bidragslinjen”. Detta är naturligtvis vulgärretorik men med en tillräcklig kärna av sanning för att många skatte- och bidragströtta socialdemokratiska väljare skulle vara beredda att pröva något nytt. Tidigare var de svenska väljarna inte särskilt mutbara med utlovade skattesänkningar från moderaterna, de flesta ansåg fortfarande att de betalade för välfärd som kom både dem själva och sådana grupper som man ville vara solidarisk med till del. Men långsamt har ett paradigmskifte skett.
Det senaste decenniet har alltfler väljare blivit mottagliga för moderaternas inviter om att få behålla mer i plånboken. Varför? Förklaringen är förstås ett ökat missnöje med hur skatterna används. Man har sett att en allt större andel av de pengar man betalar in till de offentliga sociala skyddsnäten och andra transfereringssystem går till helt andra grupper än tidigare, grupper som man inte anser har kvalificerat sig för att omfattas av det solidariska välfärdskontraktet.
Den socialdemokratiska fördelningspolitiken var aldrig tänkt att vara någon bidragspolitik. Den grundade sig i stället på en rättvisetanke där hårt arbetande löntagare ansågs berättigade till en större andel av den kaka av varor och tjänster som producerades i landet än vad de fick när marknadskrafterna ensamma fick styra. Vartefter en allt större andel av denna kaka nu delas ut till människor som inte deltar i produktionen, aldrig har gjort det och i många fall aldrig kommer att göra det, undergrävs fördelningspolitikens legitimitet. Den övergår till att bli en bidragspolitik – en bidragslinje.
Legitimiteten undergrävs ytterligare, såväl konkret som upplevt, av att systemet inte längre är slutet och självbalanserande och inte avgränsas av en gemensam nationell tillhörighet. I stället läcker systemet resurser, och för varje år blir läckaget allt värre – arbetande svenskar stoppar in pengar i ena änden och en aldrig sinande, utan tvärtom ökande, ström av nya migranter plockar ut dem i den andra. Svensk fördelningspolitik och sociala skyddsnät har förvandlats till något som mer liknar en inrikes biståndspolitik.
Men oavsett vad man kallar dessa transfereringar så har det för varje år blivit en allt svårare uppgift för socialdemokrater att övertyga den arbetande befolkningen om att de bör avsätta en ständigt växande andel av sina skattepengar till människor som befinner sig utanför det svenska samhällskontraktet och själva acceptera att få allt mindre tillbaka för de pengar de betalar in – lägre pensioner, försämrad samhällsservice, sjukvård och äldreomsorg osv. Hörsamheten för denna socialdemokratiska vädjan ökar inte heller av medborgarnas ökande medvetenhet om att många av de migranter vi öppnar våra gränser och betalar för, återgäldar vår gästfrihet och generositet genom att ägna sig åt bedrägerier mot välfärdssystemen, gängkriminalitet, skol- och bilbränder, hedersvåld, religiös fanatism, stöd till terrorgrupper och att uppvisa ett allmänt ointresse eller rentav direkt ovilja att anpassa sig till det svenska samhället och dess värdegrund.
De senaste decennierna har socialdemokraterna ägnat sig åt att såga av den gren man sitter på. Detta har de “nya moderaterna” varit skickliga på att utnyttja, kortsiktigt till och med skickligare än Sverigedemokraterna. Efter valnederlaget 2002 och Janne Josefssons valstugereportage insåg moderaterna att man måste appellera till detta stora missnöje bland väljarna men utan att framstå som främlingsfientliga. Man insåg också att de egna mer marknads- än solidaritetsorienterade argumenten för en hög invandring kommit på skam – invandringen som skulle nära Sverige ekonomiskt hade i stället börjat tära rejält samtidigt som utsikterna för att få väljarna med sig på en rent nyliberal låglönepolitik för att råda bot på detta var mycket små.
Ur dessa insikter växte den moderata arbetslinjen och dess motbild, den socialdemokratiska bidragslinjen, fram som en valvinnande strategi. I motsats till Sverigedemokraterna säger moderaterna inte ett ord om vilka grupper det är som i allt större utsträckning ligger den arbetande befolkningen till last och lever på bidrag. Man kunde därmed fånga upp den stora grupp väljare som är kritiska till svensk invandringspolitik men som inte vill skylta med denna skambelagda åsikt. Med moderat politik blir det visserligen inte färre invandrare men man behöver i varje fall inte betala lika mycket för dem via skattsedeln. Samtidigt kunde man behålla de liberala väljare som tror på hög eller fri invandring och ännu drömmer om ett nyliberalt Sverige av det slag statsminister Fredrik Reinfeldt en gång drog upp riktlinjerna för i sin bok ‘Det sovande folket’.
De senaste decenniernas höga asyl- och anhöriginvandring har skapat en högre acceptans för klassklyftor i samhället. När de sämst ställda är invandrare fungerar inte de traditionella socialdemokratiska fördelningspolitiska rättviseincitament som en gång var drivkraften till att avskaffa klyftorna. Kvar finns då bara solidariteten som ett moraliskt imperativ. Men välgörenhet och bistånd är något kvalitativt annat än socialdemokratisk fördelningspolitik som bygger på att arbeta och bidra till samhället och för detta få ta del av sin beskärda del av samhällets välstånd samt att endast den som pga sjukdom, skada, hög ålder eller icke självförvållad arbetslöshet inte längre förmår göra sitt dagsverke ska bäras upp av oss andra
De flesta socialdemokrater har glömt bort vad kärnan i deras egen politik är, detta är orsaken till partiets kris. Därför upplever just nu moderaterna en storhetstid. I allt väsentligt upprepar dock moderaterna socialdemokraternas misstag. För varje år urholkar man den moraliska grundvalen för sin arbetslinje genom att pumpa in allt mer skattepengar i bidrag, subventioner, projekt och satsningar på de ständigt växande och från arbetsmarknaden alltmer avlägsna invandrargrupperna. Och som den senaste tidens händelser i Malmö visar, ökar för varje år också de sociala problemen och medborgarnas otrygghet i spåren av denna fortsatta massinvandringspolitik. Regeringens förhoppning om att det ska vända och invandringen plötsligt börja gå med plus är mer än naiv. Det är således bara en tidsfråga innan den kris som idag är socialdemokraternas också är moderaternas.
Framtiden i Sverige liksom i Europa i övrigt tillhör med stor sannolikhet mer nationalistiska och socialkonservativa partier som Sverigedemokraterna, partier som inser vikten av att återupprätta de värden som gjort den moderna västerländska nationalstatens samhällsbyggen överlägsna alla andra och trots vissa fel och brister ändå relativt sett visat sig kunna ge största möjliga välstånd och lycka åt största möjliga antal. Dessa grundvalar var socialdemokraterna en gång i tiden med om att bygga upp. Idag går man i bräschen för att riva ned dem. Det vore nästan konstigt om socialdemokratin i Sverige INTE befann sig i kris.
Mats Dagerlind
Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.
