OPINION I onsdagskvällens ”Uppdrag Granskning” sändes ett reportage signerat Josephine Freje som avslöjar ett intressant missförhållande. En taxichaufför som fått sin taxilegitimation indragen bestämmer själv om han vill ta upp detta med sin arbetsgivare. Och det visade sig att Taxi Kurir och Taxi Stockholm, som granskades i reportaget, inte själva regelbundet kontrollerade om deras förare hade rätt att köra taxi. Följaktligen sitter ett flertal dömda sexualbrottslingar bakom ratten hos de större taxibolagen. Och de fortsätter begå brott.
Nu till en intressant detalj. Två exempel togs upp i reportaget som berörde de dömda sexualbrottslingarna ”Jamal” och ”Amir”, varav den ene var dömd upprepade gånger för ofredanden och våldtäkter. Han har idag till på köpet rätt att köra taxi igen, eftersom återkallandet av taxilegitimationen, vad det nu tjänar till, bara är temporärt.
Namnen är väl fingerade, men varför var de inte ändrade till ”Åke” och ”Hans-Olof”, eller andra namn som inte uppenbart leder tankarna till Mellanöstern? Vi vet sedan tidigare att den här typen av journalistik kan vara väldigt tendentiös, men det bär inte sannolikhetens prägel att Uppdrag Gransknings redaktion med avsikt skulle sortera bort fall med svensk gärningsman, snarare tvärtom. Vi vet ju inte med säkerhet, och det är ju för all del inte helt omöjligt att Uppdrag Granskning nästa avsnitt rotar fram en svensk gärningsman, men sanningen var nog den att män från Mellanöstern och Nordafrika på den där listan var så dominerande att det hade varit direkt löjligt att inte låtsas om det.
Låt oss nu inte häpna över detta faktum i sig. Givet att en stor del av taxichaufförerna i storstadsregionerna är just män med rötter i Mellanöstern och givet att män från Mellanöstern är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken så hade det tvärtom varit ytterst förvånande om två fall med svenska gärningsmän kunde ha betraktats som representativa. Men man höjer ändå ett ögonbryn över att SVT tar upp och till och med (förvisso milt) dramatiserar två våldtäkter där offren av allt att döma är svenska kvinnor och gärningsmännen av allt att döma är män med muslimska rötter. Vi är ju annars vana vid att svensk journalistik förtiger eller bortförklarar sådan brottslighet som man inte vill ha för mycket debatt kring.
Vi vet redan hur svenska elitfeminister ställer sig till detta. De är alltför upptagna med att diskutera rosafärgade flickrumstapeter och kvotering till bolagsstyrelser för att över huvud taget bry sig. Och i deras värld existerar inte våldtäkter med muslimska förövare och svenska offer som något annat än rent slumpartade företeelser. Några rasistiska strukturer vill man här inte höra talas om, sådana finns i denna politiskt korrekta föreställningsvärld bara när svenskar bär sig illa åt mot invandrare, aldrig när rollerna är omvända.
Vad Uppdrag Granskning och Janne Josefsson beträffar noterar vi på senare tid en viss tillnyktring och av och till även ansatser till att ta det journalistiska uppdraget på allvar, en sällsynthet i en i övrigt närmast totalt korrumperad yrkeskår. Observera emellertid att Uppdrag Granskning förra månaden skaffade sig alibi genom att göra ett reportage där man lyckades få till en avlägsen och synnerligen långsökt koppling mellan Sverigedemokraterna och en tokig massmördare. Så vi applåderar bara med ena handen.
Hadoque
