INSÄNDARE Sverige är idag inte den stolta nation hon en gång var. Samhället har förändrats så radikalt under det senaste halvseklet att de flesta av oss antingen aldrig fått uppleva det gamla Sverige eller helt har glömt bort hur saker och ting faktiskt såg ut förr. Detta är historien om en av dem som varje dag längtar tillbaka till det land han växte upp i.
Historien tar sin början i våras när jag själv var och handlade på den lokala livsmedelsaffären. Vid kyldisken ser jag en äldre herre på väg mot mjölkhyllan. Utan att reflektera nämnvärt över situationen öppnar jag dörren för att underlätta handlandet för honom. Mannen stannade upp med rullatorn och tittade upp emot mig och tackade så hjärtligt. Jag ser en så enkel gest som något helt självklart när man ser en annan människa i behov av hjälp att jag påtalade att det var absolut inget att tacka för. ”För mig betyder det mycket att du stannade till och hjälpte mig utan att jag behövde be om det” sa han, varpå jag antog att det var ett helt normalt agerande av en ungdom. Efter ett par minuters trevligt samtal avslutade han med att han önskade att dagens ungdom var mer som mig.
En tidig morgon i augusti när jag är på väg för att hälsa på min morfar vid hans grav ser jag en propert klädd äldre herre, vid den i övrigt folktomma kyrkogården, som sitter på sin rullator invid en gravsten. När jag kommer närmare vänder han sig om och hans nedstämda blick lyser genast upp. Det är som ni förstår den äldre herren från livsmedelsaffären och han känner ögonblickligen igen mig. Det visade sig att det lilla jag gjorde för honom vid kyldisken tydligen inte var en handling som var och varannan ungdom företog sig. Jag visste inte riktigt om jag skulle känna stolthet över mitt, i hans tycke, ädla handlande eller skam över dagens ungdom, som inte förmår hjälpa en svag man på ålderns höst.
I närmare två timmar stod vi och samtalade invid hans, sedan knappt tjugo år bortgångna, hustru. Jag är inte den som gråter i vanliga fall men den här gången kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Han berättade om sin lyckliga uppväxt, en uppväxt som förvisso var hård och kärv, men den gemenskap han berättade om som fanns i samhället då skulle jag offrat all rikedom för. Det var inte bara gemenskapen och det starka kamratskapet samhällsmedborgare emellan som berörde mig djupt. Även hur man inom familj och släkt såg om varandra kändes väldigt behjärtansvärt.
Han uttryckte vid flera tillfällen sin djupaste sorg och förtvivlan över hur samhället degenererats. Han kände inte igen sig i sitt Sverige. Jag skriver hans Sverige för jag anser att Sverige tillhör honom och hans likar – de som slitit ont sedan folkskolans slut, offrat flera år av sitt liv i rikets tjänst under beredskapsåren och fortsatt på fabriken till sin 65-årsdag. Idag är han dock glömd av alla. Sin livskamrat, med vilken han inte fick några barn, förlorade han under 90-talets början och alla hans forna kamrater är sedan länge borta. Det arbete han plikttroget utförde på fabriken är det heller ingen som tackar honom för idag. Han berättade att han såg fram emot den dagen då han åter får vara tillsammans med sin saknade hustru, sin hulda mor och trofaste far, samt sin tillgivne kamrat, med vilken de starkaste vänskapsbanden knöts.
Desto längre samtalet fortlöpte desto mer förstod jag hans önskan, att den tid han har kvar inte skall bli långvarig. De upplevelser som den äldre herren delade med sig av från senare år var helt väsenskilda från vad han upplevde i sin egen ungdom. Han berättade att han kände sig osynlig i samhället, det var ingen som la någon notis om en äldre herre som honom. Telefonen hade så gott som helt slutat ringa, med undantag av något enstaka samtal runt jul. Jag har förmodligen aldrig träffat en ensammare människa tidigare. Med sin hustru hade han tidigare delat alla fina stunder, varje dag sedan de hade träffats i slutet av 40-talet hade varit en ren fröjd med henne, sen hon försvann fanns bara minnena kvar. En gång i veckan åkte han med färdtjänsten till kyrkogården för att få minnas äldre tiders skratt och livsglädje.
Män av detta virke, som genom hela livet sporrats av ädla ideal och med en tro på livets högsta värden, är idag ett alltför sällsynt inslag. De värderingar han växte upp med hade inte rubbats en tum, trots den förhärskade politiska korrektheten som legat som ett tungt moln över samhällsdebatten alltsedan Frankfurtskolans idéer fick fotfäste här. Detta var en man som under inga omständigheter skämdes för sin historia och bakgrund. Han visade starka känslor när han berättade om den samhällsomvälvning han upplevt. På TV-nyheterna, på radion och i tidningarna blev han, om än inte personligen, förödmjukad genom epitet som rasist, xenofob, islamofob, reaktionär, ja listan kan göras lång. Det relevanta i sammanhanget är att det inte är han som har förändrats, det är samhället. Som han själv sa, ”i det nya Sverige bör man vara arab eller afrikan, ja allra helst muslim på det, är man svensk bör man helst vara kulturmarxist eller åtminstone grovt feminiserad av allt genustrams. Jag som vit, kristen, äldre svensk man väcker inga sympatier”.
Jag såg på honom hur mycket han längtade tillbaka till tiden innan massinvandringen och tiden innan ungdomskulturen färgades av dekadens och allehanda perversioner. Han berättade vidare om den tillgivne vännen, med vilken han växt upp och delat de finaste av minnen. Det var över 65 år sedan kamraten miste livet, men minnena var lika levande som om de hade setts igår. Den äldre herren berättade om det vemod som gjorde sig påmint varje gång han gick iväg för att handla förnödenheter eller uträtta andra ärenden. Jag utläste mellan raderna att han förmodligen hade varit lika nedstämd om de horder av asiatiska och afrikanska män och kvinnor, han tvingades bevittna när han var ute, samtliga hade haft ett förvärvsarbete, varit laglydiga och inte ställt en aldrig sinande ström av krav på det svenska folket. Han var förvisso ingen välsituerad man, pensionen räckte med nöd och näppe från månad till månad, men även om Mauds nybyggare samtliga hade åkt upp till Kiruna och Malmberget och brutit malm, och den gamle mannen därigenom åtminstone fått en skälig levnadsnivå efter nästan 50 års tungt arbete, hade han ändå inte velat se den svenska ungdomen bytas ut mot främmande folkslag. Kamraten, vars plikttrogenhet och tapperhet han aldrig kommer glömma, varnade honom redan tidigt 40-tal för den här utvecklingen. Visserligen inte för en massinvandring, men för en depraverad samhällsutveckling där perversion och dekadens skulle genomsyra allt i samhället. Kamraten såg det således som sin plikt och skyldighet att förhindra att bolsjevismen nådde hans hustru och deras tre små barn hemma i Sverige och fick därför betala det högsta priset genom att aldrig mer återse sin älskade hustru och de små. Hade det inte varit för alla de lyckliga åren med sin hustru hade den äldre herren mer än gärna gått samma öde till mötes i den bistra finska kylan, bara han sluppit se vad hans Sverige förvandlats till.
Jag skulle utan att tveka kalla den äldre herren för en ädel och ytterst snäll och godhjärtad medmänniska. Inte desto mindre visade han prov på ett infernaliskt ursinne när han kom in på vår nuvarande statsminister som han kallade ”Renfield”, med anspelning på den på mentalsjukhus intagne patient som skildras i Bram Stockers klassiska roman Dracula. Det är min övertygelse att ni som läser denna lilla berättelse delar både min och den gamle mannens åsikt att vår statsminister rent ut sagt ger blanka fan i landets äldre, trots alla deras välgärningar i yngre dagar. Denna ilska kan bäst konkretiseras genom en sorglig händelse som inträffade för något år sedan. Den gamle mannen hade precis varit och handlat och var på väg hemåt med sin rullator. Sin plånbok hade han liggandes bredvid matkassen i korgen längst fram på rullatorn. Ett gäng på ett halvdussin eller så invandrade yngre förmågor går då förbi och får syn på plånboken. Utan minsta tillstymmelse till samvetskval plockar en av dem fräckt upp plånboken och tar ur det lilla som fanns i den. Han ber snällt om att åtminstone få tillbaka själva plånboken vari han förvarade ett äldre fotografi av sig själv och sin hustru. Helt utan skrupler river då en av killarna sönder det fotografi den gamle mannen hållit så kärt. Både när det skedde och när han återberättade det föll han i tårar och skrek ”fähundar” till dem. Som om inte förnedringen var slut där hällde nybyggarna även ut den mjölkförpackning han precis hade handlat.
Förnedringen och skammen han kände när han stod där på gatan och med sin krokiga rygg höll hårt om sin rullator visste inga gränser. Att få se sin käraste ägodel, ett fotografi på sig själv och sin blivande hustru, skrattandes i ungdomens dagar, rivas i småbitar mitt framför ögonen på honom, gjorde mig så beklämd och ledsen. Och den äldre herren som alltid levt så sparsamt fick se hur invandrarna skrattade för fullt medan mjölken rann ur förpackningen. ”Hade det hänt i min ungdom hade de alla fått sig en rejäl omgång” sa han tårögd och det tvivlar jag inte en sekund på.
I sin ungdom på fabriken hade den äldre herren längtat efter dagen då han för sista gången fick tvätta av sig sotet och att få göra det sista skiftet vid den maskin han så länge hatat. Idag när han såg tillbaka på ett långt liv hade han insett att den bästa tiden var då svetten rann och sotet klibbade. Han önskade att han åter skulle höra visslan från fabriken, få ta på sig den gamla mössan och åter få sätta sin fot där. Kvar på platsen för fabriken finns idag blott minnena från en svunnen tid – en tid som många av er drömmer tillbaka till och som jag själv av hela mitt hjärta önskar att jag överhuvudtaget hade fått uppleva. Jag är själv född och uppväxt i det mångkulturella Sverige, men aldrig, aldrig i min själ att jag kommer omfamna det dekadenta tidevarv jag haft oturen att födas in i.
Det jag ville förmedla med denna historia är hur de äldre i vårt samhälle känner inför det Sverige av idag. Jag uppmanar alla ungdomar att hjälpa en äldre människa med mjölken, i motsats till de invandrade ungdomarna som endast förmådde hälla ut den.
Jag är under alla omständigheter tacksam och glad att jag fick ta del av den äldre herrens levnadshistoria. Detta var sannerligen – som Britta Svensson hade uttryckt det – ett möte mellan människor.
Ungdom som drömmer om det Sverige han själv aldrig fått uppleva
