KRÖNIKA Statsvetaren Andreas Johansson Heinö är en av få inom sitt skrå som vågat nyansera debatten en smula när hans kollegor primalterapeutar sig genom att vråla “rasism” och “främlingsfientlighet” mot varje antydan till kritik mot den svenska invandrings- och integrationspolitiken. Häromdagen svor Johansson Heinö ånyo i statsvetarkyrkan när han i en artikel i Expressen formulerade några tankar om svenskhet och svenskt medborgarskap.
Johansson Heinö noterar att det nu är 10 år sedan Folkpartiet i en valrörelse försiktigt antydde att man kanske borde kunna tala svenska om man ska bli svensk medborgare och för detta fick skit på långa spön av i princip alla andra partier i ett försök att stjäla liberala väljare med billiga rasistpoänger. Och apropå spön så har väl aldrig i svensk politisk historia talesättet “fiska i grumliga vatten” uttalats på så kort tid av så många som själva haft så grumliga motiv. Johansson Heinö skriver:
Erfarenheterna av den debatten är inte goda: ett i internationellt perspektiv mycket försiktigt förslag om språktest för medborgarskap möttes av fullständigt grundlösa rasismanklagelser.
Johansson Heinö menar samtidigt att Folkpartiet självt aldrig riktigt lyckades förklara för väljarna vad syftet med förslaget och kraven var. Närmare sanningen ligger nog att den väljargrupp som budskapet var ägnat att attrahera genomskådade det för vad det var – en substanslös flirt. Redan då fanns i Sverigedemokraterna ett mer trovärdigt alternativ att lägga sin röst på för dem som insett vidden av det svenska invandrings- och integrationshaveriet. Att dessa väljare gjorde en riktig bedömning av trovärdigheten i Folkpartiets utspel om språktest råder det idag – när integrationsministerposten innehas av Erik Ullenhag från just Folkpartiet – knappast några tvivel om. De som till äventyrs den gången ändå gick på bluffen och lade sin röst på FP för att det var ett mer etablerat alternativ än SD, de lär knappast göra samma misstag igen. Den ende person som kunnat göra Folkpartiets tuffare integrationspolitiska linje trovärdig, Mauricio Rojas, kastade man under förödmjukande former ut.
Sagde Erik Ullenhag har precis sjösatt en utredning om hur man kan höja det svenska medborgarskapets idag låga status. Johansson Heinö hyllar regeringens ambition men ställer sig mer tveksam till hur man tänkt sig att konkretisera denna. Utöver medborgarskapsceremonier lyser substantiella idéer än så länge med sin frånvaro. Johansson Heinö menar att medborgarskapet kan stärkas på två kvalitativt olika sätt. Det ena är att göra fler rättigheter exklusivt medborgerliga. Det skulle innebära att man måste backa bandet eftersom vi i Sverige har gett icke-medborgare en lång rad rättigheter som i många länder är förbehållna medborgare. Så långt vill eller törs Johansson Heinö inte gå att han föreslår detta. Återstår då att, som Johansson Heinö formulerar det, “stärka medborgarskapet indirekt, genom att förändra sättet man blir medborgare på“.
Vad betyder då detta mer konkret? Ja, det kan exempelvis vara att göra medborgarskapet mer högtidligt och ge det ett större symbolvärde, exempelvis genom medborgarskapsceremonier som integrationsministern föreslår. För att uppnå detta krävs dock att ceremonin ges en viss nationalistisk pompa och ståt, att den verkligen går att skilja från att gå till skattemyndigheten och kvittera ut ett personbevis. Svensk flagga, svensk nationalsång och högtidligt tal om svensk värdegrund och vad det förpliktar till att bli upptagen i den svenska gemenskapen torde väl vara minimikrav för att skapa sådan stämning, men redan detta vore troligen alldeles för magstarkt för Erik Ullenhag.
Underförstått förefaller Johansson Heinö hysa liknande farhågor när han ställer sig försiktigt positiv till en sådan ceremoni om den laddas med ett stort emotionellt värde men att den annars i sämsta fall kan uppfattas som meningslös. Han menar också att ceremonier ensamt är helt otillräckligt om man på allvar vill höja medborgarskapets status. Det stora problemet är, som Johansson Heinö ser det, den stora diskrepansen mellan att å ena sidan efter fem år formellt kunna bli svensk och å andra sidan den oftast avsevärt längre tid som krävs för att informellt betraktas som svensk:
I offentligheten bör det inte finnas andra sätt att vara svensk på än genom att vara medborgare. Men så är det inte i dag. Tvärtom. Få invandrare blir efter fem år – det i dag gällande kravet för medborgarskap – i Sverige betraktade som svenskar, vare sig av myndighetsutövare eller i andra sammanhang. I praktiken spelar de informella svenskhetsgränserna en långt större roll för invandrares svårigheter att integreras i Sverige än det formella medborgarskapet.
Johansson Heinö går sedan vidare med att analysera vad denna mer informella svenskhet har för beståndsdelar. I samband med detta formulerar han också en intressant definition av medborgarskapets idé:
Medborgarskapstanken vilar på en idé att vi i offentligheten är jämlika individer, oavsett etnisk, kulturell eller religiös tillhörighet. Ju mer vi ser varandra som medborgare, snarare än som representanter för olika kollektiv, desto större chans att vi kan skapa sammanhållning och motverka diskriminering.
Den är intressant därför att den ligger ganska nära vad Sverigedemokraterna hävdar – medborgare i en nation bör ha mer som förenar dem än som skiljer dem åt när det gäller värderingar och kultur. Endast så kan nationell sammanhållning skapas och splittring och inre motsättningar förhindras. För att förvärva svenskt medborgarskap bör man därför både uppfatta sig själv som primärt svensk och även av andra uppfattas som svensk.
Johansson Heinös definition är också intressant därför att detta alltid har varit nationalstatens, ibland klart uttalade men alltid underförstådda, princip och kitt, något som endast på senare tid, i massinvandringens spår, av multikulturalister börjat förnekas och sammanblandas med de mer begränsade konstitutionskontrakt som medborgarskap i federationer uppkomna genom invandring från många kulturer utgör, där USA är det tydligaste och oftast åberopade exemplet. Samtidigt är det lite lustigt och paradoxalt att svenska multikulturalister som framhåller USA som ett föredöme härvidlag tycks omedvetna om hur otroligt mycket mer nationalistiskt, isolationistiskt och protektionistiskt kynnet är i USA jämfört med Sverige.
En avgörande skillnad i synsätt på medborgarskapet är också vilken vikt man lägger vid språket. Även här hamnar USA på den ena sidan skiljelinjen med mycket litet fokus på integrering i allmänhet och på att vara engelskspråkig som gemensam nämnare. Johansson Heinö och Sverigedemokraterna hamnar tillsammans på den andra sidan där de svenska språkfärdigheterna utgör själva grundbulten i svenskheten och en absolut förutsättning för att kunna tillägna sig de övriga bitarna och uppnå målet som är integrering. Faktum är att de flesta svenska politiker bildar klunga med SD här – alla anser att språket utgör en av de viktigaste nycklarna till att bli svensk. Alla vill dock inte tala om svenskhet men Johansson Heinö ryggar inte för begreppet:
…en ny definition av medborgarskapet [...] kan bara vinna legitimitet om den mer än i dag speglar de idéer om svenskhet som redan finns i samhället. Den kan dessutom bara vara effektiv för integrationen om den synliggör de informella gränser som vi vill ska spela roll även i framtiden. Ingen sådan gräns är viktigare än den språkliga. Inget annat är så tydligt förknippat med svenskhet som det svenska språket.
Därför bör medborgarskapet [...] kopplas till språket, förslagsvis genom ett test av förmågan att göra sig förstådd på svenska. Ett sådant test kan med fördel [...] kombineras med kunskapsfrågor om det svenska samhället. Målsättningen är att medborgarskapet ska bli ett kvitto på svenskhet.
Johansson Heinö säger det inte rent ut men detta medför förstås att medborgarskap inom fem år endast är något den invandrare kan påräkna som är ambitiös med att lära sig det svenska språket och anpassa sig till det svenska samhället. Med dessa kriterier skulle somliga som invandrar till Sverige och gömmer sig för det svenska samhället ute i de etniska enklaverna aldrig få svenskt medborgarskap, något som är fullt rimligt, rentav önskvärt. Den meritokratiska principen fungerar förstås också som en sporre till integrering och hämmande faktor på segregationen.
I motsats till Johansson Heinö tror jag dock inte detta räcker för att höja det svenska medborgarskapets status. Förvärvade medborgarskap måste också villkoras med god vandel och prövotider och kunna återkallas vid grova brott eller om de erhållits genom bedrägligt förfarande. Även vissa av de rättigheter av medborgerlig art som icke-medborgare i Sverige har idag måste kunna diskuteras och eventuellt begränsas för att skapa en större skillnad mellan att vara medborgare och att inte vara det och därmed skänka medborgarskapet en mer åtråvärd och förhöjd status.
Att innebörden i ordet svensk och begreppet svensk medborgare devalverats beror förstås i hög grad på att media numera ogenerat påstår sådant som att en “svensk” (som i allt utom på papperet är irakier) har haffats i Pakistan för samröre med Al Qaida, eller när det blir oroligt i Beirut rapporterar att fyrahundra “svenskar” måste evakueras därifrån, personer som sedan allesammans visar sig vara libaneser men som på oklara grunder tilldelats svenskt medborgarskap. Att det endast med svårighet går att skilja en majoritet av de “svenskar” som sitter på Kumla och Hall från de av andra nationaliteter man hittar på ställen som Guantanamo eller Abu Greib bidrar förstås inte heller till att skänka det svenska medborgarskapet en aura av prestige och exklusivitet. Och att media rapporterar på detta sätt beror förstås i sin tur på att Sveriges regering och riksdag har degraderat svenskt medborgarskap till en ren formalitet som med automatik utfaller om man på något avlägset sätt har haft anknytning till Sverige under fem år.
Att integrationsminister Erik Ullenhags nya utredning skulle utgöra någon vändpunkt i denna allmänna förflackning av medborgarskapet är lika osannolikt som att någon av alla hans övriga integrationsåtgärder skulle bära frukt. Johansson Heinö måste vara en mycket artig och väluppfostrad människa som i sin artikel inte går hårdare åt denna politiska katastrof i statsrådskläder. Måhända tycker Johansson Heinö lite synd om Ullenhag efter totalsågningen nyss av den mytsida ministern så mödosamt snickrat på men fick så lite erkänsla för.
Det är närmast ett objektivt faktum att bara ett parti i Sveriges riksdag äger någon trovärdighet i frågor som dessa, det parti som nyligen tog sig dit just på just denna merit. Andreas Johansson Heinö sällar sig till den liberala falang där man hittar debattörer som Paulina Neuding, Dick Erixon m.fl, personer som på detta område kan betraktas som “SD Light”. De framstår som trovärdiga i sig själva men saknar parlamentarisk representation för konkreta förändringar i invandrings- och integrationspolitiken till följd av att liberalismens fana i dessa fora idag bärs av sådana värdenihilister och multikulturalister som Erik Ullenhag som förmodligen skulle missta det för en främlingsfientlig pamflett om någon stack ett genuint gammalt liberalt manifest i händerna på honom.
Mats Dagerlindn
Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.
Länkar
Medborgarskap bör spegla svenskheten (Andreas Johansson Heinö, Expressen)
