OPINION Varifrån kommer allt hat? Detta var kontentan av en recension av en bok av Magnus Linton (”De hatade”) som sändes i P1 under veckan. Exemplen vispades ihop och plötsligt var några stenkastande svenska barn, dödligt våld mot romer i Centraleuropa och givetvis Anders Behring-Breivik olika komponenter i samma helhet. Självklart gjordes kopplingar till migrationskritiska partier i Europa också, för den som händelsevis inte hade förstått budskapet.
Därmed känner jag att frågan har hamnat hos mig, eftersom jag röstade på Sverigedemokraterna förra valet och därmed skulle utgöra en del av denna oformliga massa av hat. Jag ska säga något som kanske förvånar en och annan, nämligen att jag inte känner något hat alls. Möjligen upplever jag en sällsam kombination av indignation och munterhet över att jag tydligen betraktas som mindre vetande av landets kulturredaktioner, komiskt med tanke på att jag råkar ha bättre koll på läget än politrukerna på till exempel Aftonbladet. Det som möjligen irriterar mig är att man i Sverige kan göra karriär på att antingen vara dum (Åsa Linderborg) eller spela dum (Erik Ullenhag), men man får stå ut med det.
Liksom väldigt många svenskar umgås jag dagligen med utlänningar och kan ni tänka er att jag inte hatar en enda av dem och inte deras släktingar heller. Och jag anser inte heller att det var detta valet 2010 handlade om, huruvida man hatar utlänningar eller inte. Frågan börjar ju däremot aktualiseras huruvida vi ska ha någon migrationspolitik över huvud taget. Enligt flera etablerade riksdagspartier är det tydligen helt i sin ordning att som migrant undanhålla sina ID-handlingar och på alla sätt förhala sin egen asylprövning för att sedan gå under jorden och leva illegalt (eller som ”papperslös”, som det heter på nysvenska) tills man kan åberopa att barnen har rotat sig.
Jag anser att det ska finnas spelregler som gäller alla och inte en stor gråzon för dem som vägrar följa reglerna, för de flesta en självklarhet i alla andra sammanhang. Jag tycker inte att det ska löna sig att obstruera och förhala processen och jag tycker inte att det ska löna sig att vägra följa myndigheternas beslut. Låt mig framhålla att jag inte hatar dem som ljuger oss upp i ansiktet, jag är övertygad om att de har sina skäl. Men jag lade min röst på ett juste, trovärdigt och förutsägbart system som inte inbjuder till skojerier. Detta har man i till exempel Norge och Danmark och det är nyktert förnuft vi talar om, ingen avlägsen utopi, även om det kan kännas så i just Sverige.
Och när jag följer svenska media och svensk politik så undrar jag vem det egentligen är som piskar upp hat. Det är riskfritt och helt legitimt att utan vidare avfärda Sverigedemokrater som odemokratiska, ”as”, nazister och allsköns pack. Grova vinklingar, glidningar och halvsanningar är helt i sin ordning och är inget som direkt bromsar karriären, snarare tvärtom. Och jag är inte förvånad över att halvkorkade individer som lyssnat för mycket på P3 tycker sig ha moraliskt rätt att rent fysiskt ge sig på Sverigedemokraternas företrädare. Det är ju bara den rasistiske ”andre” som man kan projicera, just det, sitt hat emot.
Men frågan var ju. Varifrån kommer allt hat?
Hadoque
