SKAMKULTUREN Det är i dagarna tio år sedan det brutala mordet på Fadime Sahindal i Uppsala. Hon sköts till döds av sin egen far för att hon hade börjat anpassa sig till den svenska kulturen. Mordet blev oerhört uppmärksammat och skapade initialt en öppen och seriös diskussion om hur samhället ska bemöta den s.k. hederskulturen. Men idag, tio år senare, ligger det politiskt korrekta locket på igen. Elever i skolorna fostras genom politiskt korrekta utställningar att tro att det inte finns något kulturellt betingat skam- och hedersvåld. Kulturrelativismen är förhärskande dogm och med den sveket mot en hel generation unga kvinnor med invandrarbakgrund i Sverige.
En mycket läsvärd författare tillika ledarskribent på Dagens Nyheter är Lena Andersson. Hon skrev häromdagen om hederskulturen och de krafter som döljer sig bakom denna. Morden är få, skriver hon, men de tjejer och killar som lever under hedersförtryck beräknades år 2009 till oerhörda 70.000!
Ett av problemen i hanteringen av hederstänkande är att det inte är det fysiska våldet som utgör systemet. Hedersmorden, som är få, är snarare tecknet på att systemet krackelerar. Det fysiska våldet följer när tvånget misslyckas. Mord på döttrar är inte systemets väsen, kontroll är dess väsen. Kontroll utifrån kön och kyskhet. Hedern och lidandet tiger still, det är skammen och protesten som väsnas.
Tvånget är alltså kärnan i heders- och skamkulturen. Tvånget är synonymt med social kontroll och det som ska kontrolleras och motverkas är främst de unga kvinnornas sexualitet och utveckling till självständiga individer med möjlighet att träffa egna och fria val om sina liv. I Sverige blir detta samtidigt liktydigt med att bygga murar mot integrering i det svenska samhället.
Hedern är ett högsta ideal, ett idésystem om det bästa sättet att uppfostra och det mest anständiga sättet att leva. Förtrycket kan aldrig upphöra så länge idésystemet är kvar. Det måste ändras inne i huvudet på dem som bär det. Det kan bara ske genom stöd och positiv påverkan av tankemönstren så att det till slut blir uppenbart att systemet är ohållbart.
Andersson sätter fingret på det mest centrala i denna komplexa fråga. Läs den sista meningen igen. Det är de idéer, det heders- och skamtänkande som driver den sociala kontrollen, våldet och mördandet som måste angripas. Det räcker dock inte med “stöd och positiv påverkan”, det svenska samhället måste också kompromisslöst markera och ge uttryck för vilka värderingar som inte är förhandlingsbara i vårt land, utan att darra på manschetten av kulturrelativistiska hänsyn. Detta förtryckande, ibland dödsbringande, primitiva synsätt som är djupt rotat hos många från MENA-länderna kan inte tillåtas få fäste hos oss med skenbart liberala argument om tolerans gentemot andra kulturer och religioner. En sådan eftergivenhet innebär att vi dagtingar med de mest grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter för kvinnor inom vissa grupper i samhället.
Att räkna offer för hedersmord och säga att hederskultur inte finns som struktur ska nog ses som en felslagen ambition. Eftersom mördandet inte är strukturen utan ett symtom på den och eftersom förtrycket utgörs av oavlåtligt mentalt våld, är det inte i första hand mordoffren som förkroppsligar den förfärande verkligheten.
Det är den dagliga hederspraktiken och tankemönstret som måste uppmärksammans och förändras – idén att det är rätt att bemäktiga sig familjemedlemmars liv.
Statsfeministerna som skriker sig hesa om kvotering och styrelseplatser i börsbolag för fria och starka svenska kvinnor eller författar abstrakta akademiska avhandlingar om genusperspektiv på matbestick, ger inte från sig många pip när det handlar om denna medeltida, ofta våldsamma och alltid extremt kränkande patriarkala, kulturella, religiösa sociala kontroll som en hel generation av unga kvinnor med invandrarbakgrund lever under i Sverige idag, år 2011. Inte ens talesättet om mygg och kameler förslår för att beskriva den svenska feminismens monumentala dikeskörning.
De svenska statsfeministerna mumlar kulturrelativistiskt politiskt korrekta fraser om att de patriarkala maktstrukturerna och könsmaktsordningarna är desamma världen över. De gör – för att uttrycka sig milt – en grov generalisering som antigen grundar sig på politisk förvirring eller på att man renodlat sin roll som intresseorganisation och bara engagerar sig aktivt på de områden där man själv önskar mer inflytande. Tonårstjejer med utländsk bakgrund som blir inlåsta, slagna och mördade för att de vill leva samma fria liv som svenska statsfeminister, rycker man bara axlarna åt. Att engagera sig för dem kan rentav vara en karriärsstoppare. Börsstyrelserna och de akademiska titlarna hägrar.
När könsdiskrimineringen och könsförtrycket är relaterat till – ur ett politiskt korrekt perspektiv – så känsliga saker som invandrare, andra kulturer och islam, då håller man hellre räddhågset tyst än riskerar anklagelser om att underblåsa främlingsfientliga strömningar. Som tur är finns i varje fall några modiga liberaler kvar som vågar påminna de övriga om vilka värden liberalism en gång stod för, fjärran från dagens värdenihilism. Lena Andersson är en av dem.
Relaterat
Hedersvåld jämställs med barnaga
Missvisande utställning om hedersvåld
