INSÄNDARE Detta inlägg borde intressera många, inte minst Moderaternas partistrateger. Jag är nämligen långtifrån ensam, möjligen ett par steg före i ett strömhopp av vettiga och välutbildade (och blygsamma, visst) väljare som överger Moderaterna och andra partier till förmån för SD.
Mitt politiska engagemang tog delvis sin början när jag bekämpade extremister på Passagen debatt runt millennieskiftet. Till dessa hörde inte bara stalinister utan även en hård kärna SD-anhängare; ungdomliga, gapiga nationalister som inte gillade blattar och som ondgjorde sig över ”våldtäckter”. SD var mycket marginaliserat på den tiden och bestod då, som jag ser det, huvudsakligen av unga, arga aktivister utan reell politisk potential. Dessutom närde jag ett hopp om att socialdemokrater och moderater faktiskt var beredda att ta visst ansvar för migrationspolitiken. Och man satte ju dessutom sitt hopp till en ny regering.
För övrigt är jag inte nationalist, utan ogillar alla typer av chauvinism, inklusive blågul. Jag är internationalist ut i fingerspetsarna och umgås ledigt på flera språk utöver svenska och engelska. Och med tanke på min inkomst och livssituation finner jag det komiskt att jag i egenskap av SD-anhängare anses tillhöra “samhällets förlorare”. (HA!)
Men jag anser inte att det kan vara rimligt att Sverige måste driva en migrationspolitik som så starkt avviker från resten av Europa. Och om vi nu prompt ska ha Europas i särklass mest generösa migrationspolitik så ska väl åtminstone kostnaderna för detta redovisas för dem som betalar, nämligen Sveriges skattebetalare och tillika väljare. Det är ju inte så att brister i vårt eget samhälle saknas och många i Sverige drar ett tungt lass med låga löner, höga skatter och många gånger usel arbetsmiljö.
Förstår inte människor att de har blivit blåsta? I mina mörka stunder tänker jag att folk får skylla sig själva, men man kan inte raljera över pensionärer som har det knappt och känner sig otrygga eller barn som får sin skolgång söndertrasad i dysfunktionella skolor. Det senare drabbar förstås inte medelklassens familjer. De röstar visserligen alldeles ”rätt” och har rätt åsikter och så, men vet precis var de ska köpa sina hus och bostadsrätter för att deras barn ska slippa förorternas havererade skolor. Detta gäller även majoriteten av tongivande politiker och journalister.
Jag hade tidigare ett antal anledningar att inte rösta på Sverigedemokraterna. Det var utan tvekan ett rasistiskt parti en gång i tiden. Jag minns särskilt en del av partiprogrammet som gick ut på att utomeuropeiska adoptioner skulle förbjudas, men detta är ju borta sedan ett tiotal år och partiet har mognat under Jimmy Åkesson. Sedan har vi argumentet att SD är ett enfrågeparti. Det kan väl hända, men om Sverige nu gör av med tiotals miljarder (nej Ullenhag och SvD, mig lurar ni inte) på en huvudlös migrationspolitik, ja då blir ju trätorna om skattesänkningar eller förbättringar av äldrevårdens kvalitet sekundära.
Sedan kan man ju alltid störa sig på en och annan SD-gräsrot som uttrycker sig klumpigt, men betänk då att många potentiella företrädare ju har skrämts bort från att engagera sig i partiet. Många är inte beredda att betala priset i form av trakasserier, det här är ju oerhört egentligen. Slutligen hade vi argumentet att utan SD i riksdagen så behöver regeringen inte kohandla med Miljöpartiet. Detta visade ju sig faktiskt stämma, men jag får inte ihop ekvationen att detta skulle vara SD:s ”fel” i egentlig mening.
Nåväl. Det som drev mig, före detta medlem i Moderaterna och allt, över till SD var emellertid en rent principiell fråga, nämligen demokratin. När AFA och gatans parlament gick till rena handgripligheter mot folk som utövade fullt normala demokratiska rättigheter så var etablissemangets reaktion mest att likna vid en gäspning. Och etablerade medias smutskastning av SD hör helt enkelt inte hemma i en demokrati. Man behöver inte fullt ut dela SD:s samhällsanalys för att inse att detta är riktigt, riktigt uselt. Mest upprörd är jag emellertid på alla i ledande positioner som faktiskt inser detta men som för sina personliga karriärers skull spelar med i avintellektualiseringen.
Själv lade jag min röst mot pöbelvälde, mot debattens andefattiga likriktning, för pluralism i debatten och för det öppna, fördomsfria, intellektuella, demokratiska samtalet. Mot Reinfeldts taffliga påhopp och mot AFA:s gatstenar. Och många borgerliga och socialdemokratiska väljare som trots allt tänker själva kommer med tiden överväga att göra likadant.
/Hadoque
