PANGSTADEN I spåren av traumatiska händelser uppstår ofta ett slags galghumor som ett psykologiskt sätt att försvara sig mot det obehagliga. Det ökande dödliga våldet i Malmö är inget undantag. Häromdagen twittrade och facebookade Trelleborgspolitkern Ulf Bingsgård (M) några skämt kring denna händelseutveckling. PK-media väljer att kalla det ett hån och slå upp saken stort. Inför detta drev faller Bingsgård till sist till föga och gör en pudel. Åsiktstotalitarismen har segrat igen.
Det Bingsgård närmare bestämt twittrade var “Hörde att Malmö söker en ny slogan. Vad sägs om ‘Malmö – en pangstad nära dig’”. Han ska också ha snickrat ihop något i stil med “‘Skjut inte på morgondagen, den du kan skjuta idag“. Alla gillar inte den här sortens politiskt inkorrekta humor och naturligtvis finns det gränser för hur grov det är lämpligt att vara, i synnerhet om man innehar offentliga politiska uppdrag, men drevet mot Bingsgård känns ändå som ett utslag av bigott puritanism.
På tidningsredaktionerna är det inga problem att raljant kalla kommentarsfälten för “pissrännan” och när vanligt folk får tycka till i SVT Debatt för “apberget”. Men när andra raljerar, och i synnerhet där det finns en alldeles så avlägsen möjlighet att koppla utsagorna till rasism, främlingsfientlighet eller nån “utsatt grupp”, då går det rikslarm i det grötmyndigt politiskt korrekta media-Sverige.
Nyss gick artisten Timbuktu i taket över en skämtteckning om kannibaler. Ungefär samtidigt fick Sametinget frispel över att skådespelaren och TV-kocken Per Morberg skojat till det lite om lappen som skar av sig läppen. När svenska Grotesco skämtade om bögar och religion för ett tag sedan gick också indignationens vågor höga. Till PK-maffians försvar kan man kanske anföra att det finns grupper som är ännu mer lättkränkta – muslimer till exempel. Ovan nämnda exempel framstår ju som blott milda västanfläktar jämfört med de orkaner Lars Vilks rondellhund och Kurt Westergaards Muhammedkarikatyr rörde upp.
Komikerlegenden John Cleese från Monty Python och Pang i Bygget har sagt att det som inte får skämtas om inte heller är värt att ta på allvar. Frågan är också om det gagnar arbetet mot rasism och fördomar att hålla kliniskt PK-rent också på humorns område eller om det kanske snarare är kontraproduktivt att täppa till denna säkerhetsventil och att trycket då i stället hittar sitt utlopp på mindre lämpliga och mer allvarliga ställen.
Vid en första förfrågan från media intog Ulf Bingsgård hållningen att en bra politiker är en färgstark politiker som vågar ta upp diskussioner. Skämtet menade han var en intern jargong mellan två intilliggande städer och ingick i en ambition att lyfta debatten om situationen i Malmö och hur den även påverkar Trelleborg. Ingen hade heller hört av sig till Bingsgård och tagit illa upp. Efter att media satt sina inkvisitorer i arbete lyckades man dock snabbt få Bingsgård på knä för att göra avbön:
– Jag har först nu förstått att det jag skrivit kan uppfattas som negativt. Jag såg det som att jag lämnade en skämtsam kommentar. Som alla andra lär jag mig sociala medier efter hand.
Men media vill förnedra Bingsgård ytterligare lite och förvissa sig om att han kommer att uppföra sig politiskt korrekt och icke mera synda härefter. Mästrande frågar man därför Bingsgård om han kommer att ändra sitt beteende på Facebook och Twitter efter detta, och man måste ha varit nöjd med det ångerköpta stoftkrälande svaret:
– Ja, jag kommer givetvis att tänka mer på hur jag uttrycker mig i fortsättningen. Det är också viktigt att tänka på att alla som läser mig inte känner mig personligen.
Kan detta betraktas som en seger för det goda samhället? Knappast. Snarare är det en seger för hyckleriet och den repressiva politiska korrekthet som viner som en piska i luften över de strykrädda svenskarna.
En konkret uppföljare till Bingsgårds twittrande är det förslag till rockslagsknapp som avbildas här ovanför. En annan liknande humoristisk reaktion på det i sig allvarliga som sker i Malmö är ett förslag på nya vägmärken åt staden:
Här på redaktionen tror vi att den här sortens humor behövs, att den i grunden är sund och att oavsett vad man tycker om den är en del av människans natur, i vilken man i så fall kan finna betydligt sämre karaktärsegenskaper att ondgöra sig över. Om människor nöjde sig med att slåss med humor och ord skulle jorden vara rena paradiset. Att hindra människor från detta är inte bara missriktat och felprioriterat, det är som redan antytts också kontraproduktivt och riskerar att fösa de politiskt frustrerade till väsentligt mer obehagliga arenor för utlopp. Etablerade politiker som Ulf Bingsgård kanske inte ligger i riskzonen för detta men väl mången annan svensk som ser verkligheten omkring sig och behöver ventilera sin frustration över i vilken riktning samhället utvecklas.
