LEDARE I spåren av Bengt Olhssons brandfackla på DN Kultur om den svenska kulturelitens vänstervridning, har det – som man kunnat förutspå – uppstått en inavlad metadebatt bland förnärmade självutnämnda kulturarbetare med mer tillträde till tidningarnas kultursidor än självdistans. Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron berör delvis denna debatt i en betraktelse över hur kultureliten gradvis tappat mark som tongivande kraft i samhället till förmån för andra krafter, och bland dessa nya nämner han bl.a. oss.
Barth-Kron menar med viss relevans att Ohlssons drapa, ehuru förtjusande, mer handlar om ett svenskt förgånget än om hur kulturmedielandskapet ser ut idag. Kultursidorna har mer och mer förvandlats till forum för inbördes beundran och trätande, medan svensken i gemen får sitt lystmäte av kultur och åsikter tillgodosett på annat håll. Dessutom har faktiskt också såväl nyliberala som nykonservativa röster på senare år tagit plats i kulturdebatten på ett helt annat sätt än tidigare och det kulturvänstermonopol som etablerades i kölvattnet av 68-rörelsen är numera ordentligt försvagat om än fortfarande en kraft att räkna med och förhålla sig till.
I vissa avseenden är dock kulturradikala strömningar kanske rentav starkare idag än tidigare, vilket beror på att vänstern under decennierna lyckats sälja in delar av detta tankegods till allmänpolitiskt borgerliga liberaler. Dessa idéer har idag ett mycket starkt inflytande över svenska medier, lång utanför kultursidorna. Även i den förment objektiva nyhetsrapporteringen lever den “uppfostringsnit” som Ohlsson ondgör sig över stark i form av politiskt korrekt vinkling och selektering av vad man vidarebefordrar till läsarna.
Det är i detta informationsvakuum som den “politiskt inkorrekta” rörelse har uppstått som är en av de nya krafter som Barth-Kron nämner som arvtagare till den alltmer obsoleta traditionella kultureliten. Så här skriver han:
Sist, men inte nödvändigtvis minst, har vi ”politiskt inkorrekta” rörelsen. Den kännetecknas främst av en kompakt misstro mot etablerade medier och kulturutövare och har därför skapat sig egna arenor på nätet. Än så länge tämligen torftiga sådana, främst ideellt drivna sajter med fullt fokus på negativa inslag i islam, invandrarbrottslighet och just etablerade mediers, kulturutövares och debattörers påstådda lögner och hyckleri. Ändå växer segmentet – en vanlig vecka följs de ledande sajterna av hundratals tusen svenskar. Den ledande sajten Axpixlat når fler läsare på nätet än Sydsvenska Dagbladet.
Formuleringar som “tämligen torftiga” och “ändå” till trots är det ändå ett slags erkännande och kvitto på vår betydelse att vi omnämns i ett sådant sammanhang, i en artikel i Sveriges största dagstidning, namngivna som del i en rörelse som utgör ett starkt och viktigt inslag i det nya åsiktsbärande medielandskapet där den gamla mediaeliten frånhänds sin ensamrätt på åsiktsbildningen på ett sätt som den politiska makteliten inte helt kan ignorera. Vi tolkar också de många svinhugg som kommer just från denna PK-politiserade mediaelit som en bekräftelse på att Barth-Kron har rätt – den sortens regression det är en naturlig psykologisk reaktion från den som avhänds sina privilegier, som känner sig hotad i sin maktposition och på väg att bli förbisprungen.
Avpixlat
