GANGSTERSTADEN Våldet och oroligheterna i massinvandringens destruktiva spår har väl sällan varit så tydliga som i landets mest mångkulturella, och kriminella, stad: Malmö. Margareta Sandstedt (SD), ledamot i EU-nämnden, menar i en debattartikel på Newsmill att fördelarna med det gränslösa Europa inte överväger det faktum att droger, vapen och kriminella väller in i Sverige, med Malmö som första anhalt.
Utvecklingen i Malmö ger en tragisk bild av ett Sverige som på en relativt kort tid tillåter orter att omvandlas till oigenkännlighet. Samhällsförändringar som följer inte bara på strävan efter det mångkulturella samhället, utan även det gränslösa Europa och tanken att allt ont kan botas genom enkla sociala lösningar. Dessa strävanden kan uppfattas som ett politiskt självändamål, då man inte gör vare sig konsekvensanalyser eller förmår hantera oönskade effekter. Dessutom får en saklig debatt inte förekomma, utan att den ena sidans röster smutskastas och misstänkliggörs. Det är därför smått pinsamt när våra nitiska samhällsförändrare nu, i efterhand, yrvaket tvingas gnugga sig i ögonen och fråga sig vad man bör göra åt situationen i städer som Malmö.
Att staden under en längre tid präglats av våldsbrott, knarkuppgörelser och bränder är ingen nyhet för de boende i staden. Dock har de senaste dagarnas uppmärksamhet på problemen i Malmö väckt upp, om än motvilligt, en insikt om att man inte längre kan blunda. Det saknas en grundläggande insikt i vad problematiken handlar om och den starka koppling som finns mellan vapen, pengar, våld och droger. Det verkar även finnas en tanke om att organiserad brottslighet och olaga hantering av automatvapen kan avstyras med flera praktikplatser, jobb eller integrationsprojekt. Dock, enligt min mening, torde inte heller fritidsgårdar räcka. Den mordvåg vi nu sett, och som tyvärr riskerar fortgå, sker i stället i en helt annan verklighet där knarkuppgörelser, utpressning och en hård gängmentalitet uppmanar till respekt och lojalitet som den högsta normen av allt. Oaktat vilka gärningsmännen till de senaste dåden är, finns det ett träsk i Malmö som är resultatet av en felaktig politik, där man gett gärningsmännen fri tillgång till vapen och droger samt låtit allt fortsätta som förr.
Det är inget under att just Malmö har dessa problem, då staden är vidöppen mot kontinenten. I Malmö ser vi tydligast och mest koncentrerat de mest negativa effekterna av ett gränslöst Europa. Faktum är att gränskontroller inte längre finns i någon egentlig mening. Vi har inte heller polis som klarar av att se till att vapen och droger inte förs in i Sverige och på dessa premisser är Malmö chanslöst. De kriminella har fått en perfekt miljö att frodas i, där allt de behöver är tillgängligt.
[...]
Denna utveckling i Malmö uppkom naturligtvis inte ur tomma intet utan har med iver skapats av våra egna folkvalda politiker från höger till vänster. Det mest allvarliga är att dessa överskattat sin förmåga att hantera en för allt stor inflyttad befolkning, utan att ha en klar plan för hur man ska få in dessa nyanlända i samhället. Trots upprepade misslyckande försök har politiker fortsatt ösa pengar på tandlösa integrationsprojekt. Man kan faktiskt utan överdrift beteckna våra makthavare som främlingsrädda, då inga ansatser görs för att stävja den fria bosättningen av de inflyttade. Om man redan har ett socialt bräckligt område och därutöver tillåter ytterligare inflyttning, kommer man få en kritisk massa och mer problem.
[...]
Jag ser därför ingen annan väg att gå än att göra en helomvändning i den nuvarande politiken. Som ett första steg vill vi täppa till inflödet för den organiserade brottsligheten genom ett utträde ur Schengen och återinförandet av gränskontroller. Därmed får vi frihet att genom egna metoder ta ifrån brottslingarna deras verktyg. För det andra måste den svenska lagstiftningen ändras och ge hårdare straff som i större grad skyddar allmänheten och främjar rättskänslan. För det tredje är det högst angeläget att minska segregationen genom att minska antalet nyanlända och anpassa antalet till förutsättningar för mottagande. Vidare måste vi öka kontrollen över planeringen och undvika att stora grupper nyanlända bosätter sig i socialt utsatta områden. Ansvar, tydlighet och pragmatism borde återigen bli ledord i samhällsplaneringen.
