OPINION I spåren av de många invandrarkriminella avrättningarna med skjutvapen på öppen gata den senaste tiden och diverse andra uppgörelser mellan de olika organiserade kriminella invandrarfalangerna i Malmö med omnejd, har Sveriges vapenlagar blivit ett hett samtalsämne, allt för att rikta uppmärksamheten bort från problemets känsliga kärnfrågor – de som rör den svenska massinvandringens och integrationspolitikens haveri och de EU-initierade obemannade svängdörrarna på Sveriges gränser. Även om det är naivt att tro att de smärre justeringar av straffsatserna som nu presenteras som lösningen på Malmös förvandling till Sveriges gangsterstad nummer ett ska göra någon märkbar skillnad, så finns faktiskt några i varje fall principiellt intressanta frågor att ställa om svensk vapenbrottslagstiftning och domstolspraxis – bland annat den varför de lägsta straffen utdöms för de grövst beväpnade och yrkeskriminella brottslingarna.
Få medborgare – mig själv inräknad – har nog varit medvetna om det, men i Sverige har det länge varit domstolspraxis att gängkriminella döms till lägre straff – ofta minimistraffet – för olaga vapeninnehav än personer från andra grupper som ertappas med motsvarande brott. 2007 företog Riksåklagaren en granskning där 150 vapendomar gicks igenom och den entydiga slutsatsen var att svenska domstolar är synnerligen förlåtande just mot gängkriminella som beväpnat sig för att skipa sin egen rättvisa. Ett par relativt färska domar från just gangsterstaden Malmö bekräftar den bilden.
I ett fall utdömdes endast fyra månaders fängelse för innehav av en Kalasjnikov mot en man i den kriminella så kallade M-falangen. I ett annat fall dömdes en av ledarna för den andra falangen, K-falangen, till minimistraff för att ha haft en laddad automatpistol nedstucken i byxlinningen på bästa gangstermanér. Domstolarnas resonemang har varit att man som yrkeskriminell är särskilt utsatt eftersom man lever i en farlig miljö och att man därför har starka skäl för att vilja beväpna sig. Detta betraktas alltså som en förmildrande omständighet.
I Danmark kan tvärtom fängelsetiden för ett vapenbrott fördubblas om vapnet har beslagtagits i en yrkeskriminell miljö där vapen regelbundet används i uppgörelser mellan grupper. I svensk lagstiftning tas ingen hänsyn till sådant. För olaga vapeninnehav av normalgraden gäller högst ett års fängelse och om brottet är grovt högst fyra år. Rättspraxis har dock varit något av motsatsen till Danmark och även motsatsen till vad lagens bokstav i Sverige faktiskt stipulerar. Att straffrabatt utgår för yrkeskriminalitet medför ofta helt bakvänt att lägre straff utdöms när brottet är grövre och högre straff när brottet är ringa.
Sannolikt har en kulturradikalistisk social analys om utsatta grupper och minoriteter i samhället också bidragit till att det har kunnat bli på det här paradoxala sättet. Innan den organiserade brottsligheten i Sverige togs över av invandrarna var det troligen ingen förmildrande omständighet att tillhöra denna grupp. Nu påstås dock en ändring vara på gång. Justitiedepartementet med ansvarig minister Beatrice Ask (M) i spetsen aviserar att man avser lägga fram ett lagförslag om några veckor (exakt hur många preciseras inte). Det är en gammal vapenutredning som nu dammas av och ska ligga till grund för lagändringarna. Även om informationen är knapphändig finns indikationer på att regeringen vill närma sig den danska modellen där straffen i motsats till Sverige idag blir hårdare i stället för mildare när brotten kan kopplas till gängmiljö.
När detta lagförslag sedan läggs är det förstås dags för landets främsta danskhatande, massinvandingskramande och socioekonomiursäktande debattörer – Lena Sundström, Mona Masri m.fl. – att ta det debattside- och etermedieutrymme i anspråk som de har obegränsat tillträde till för att uppbragt kritisera lagen och ta de invandrarkriminella i försvar, göra dem till offer, prata om att hårdare tag inte hjälper, att vi i stället måste dalta ännu mer med dessa grupper, att vi måste inse att det är svenskarnas främlingsfientlighet och det svenska samhällets strukturella rasism som skapat denna mångkriminalitet, att vi nu straffar dem dubbelt genom att sätta de redan socialt straffade i fängelse, många av dem är ju bara ungdomar gubevars, och att det vi tvärtom borde göra nu är att öppna medborgarnas mödosamt ihopgnetade skattkista på ännu vidare gavel än idag och ösa än mer pengar över dessa grupper som vi inte gett något annat val än att bli yrkeskriminella, råna oss och mörda varandra på öppen gata.
Den debatten kommer vi att få trots att de aviserade lagändringarna knappast kommer att skapa mer än en lätt krusning på ytan på det mångkriminella hav i vilket svenska städer som Malmö och Södertälje på Atlantis-liknande vis håller på att sjunka. Inte ens hovrättsrådet Kazimir Åberg som gjort den utredning som ligger till grund för lagändringarna tror med handen på hjärtat att straffskärpningar hjälper. Så här svarar han på en direkt fråga i en intervju i Sydsvenskan om han verkligen tror att höjda straff kommer att sätta press på gängen:
— De riktigt hårda pojkarna och flickorna är inte mottagliga för sånt. Där är det ändamålet som helgar medlen. Och de dödsskjutningar vi nu sett i Malmö, antingen är det en sjuk person – då är det ett problem för sig – eller något annat, människor som är rätt så målmedvetna. Där får inte höjda straff någon preventiv verkan.
På gatorna i Malmö kommer det imorgon, precis som idag och igår att vara business as usual för de invandrarkriminella gängen. Det kommer det också att vara i det politiska och massmediala finrummet för inbördes beundran i tävlingen om vem som kan prestera det mest naiva men politiskt korrekta förslaget på hur man ska komma till rätta med de skenande problemen. Ingen kommer att låtsas om elefanten som står där mitt i rummet – det invandringspolitiska haveriet – hur mycket du och jag än pekar och hojtar, annat än för att avfärda talet om denna elefant som en myt och marginalisera oss som talar om den som rasister. Ibland undrar jag över varför jag anstränger mig. Att försöka rädda Sverige måste vara den mest otacksamma uppgiften i världen.
Mats Dagerlind – Demofon
