VÄNSTERPARTIET Som väntat valdes Jonas Sjöstedt med jordskredssiffror (179 röster mot 39) över enda återstående utmanaren Rossana Dinamarca som ny partiledare för Vänsterpartiet efter avgående Lars Ohly.
För den som velat se vänsterpartiet göra en snabb resa ned under riksdagsspärren hade förstås den omogna, okunniga och tokvänsterkramande Dinamarca varit övriga partiers bästa vallokomotiv. Med påläste och stabile Sjöstedt vid rodret kan å andra sidan i stället den som föredrar att se ett ytterligare försvagat socialdemokratiskt parti bli bönhörda. Sjöstedt kan sannolikt i högre grad än Lars Ohly och definitivt bättre än Dinamarca locka över en del besvikna vänstersossar. Några 12 procent som under Gudrun Schymans glansdagar lär det nog dock knappast bli.
Intressant blir förstås att se hur Sjöstedt kommer att hantera tokfalangerna inom partiet, de för vilka detta med fördelningspolitik, arbetarklass, löntagarintressen osv är sekundärt men genustrams, HBTQ-frågor och våldsaktioner för att stoppa avvisningar av illegala och terrorisera Sverigedemokrater är desto viktigare. Sjöstedt förefaller inte vara lika benägen att ge dessa grupper fria tyglar som sin företrädare eller sin besegrade utmanare om partiledarposten.
Man ska nog för den skull inte förvänta sig några underverk eller någon mer omfattande metamorfos av Vänsterpartiet under Sjöstedts ledning till ett hederligt gammalt arbetarparti, därtill har troligen det inre förfallet gått alltför långt. Men en vänsterpartiledare som inte kallar sig kommunist eller tycker det var synd att muren föll och att Sovjet upplöstes, en som inte gör sig löjlig genom att ljuga om att ha spelat boll med Nacka Skoglund, en som man kan känna viss sakpolitisk respekt för, i synnerhet i EU-frågor, det får väl ändå ses som ett litet steg i rätt riktning för Vänsterpartiet.
