PERSONRÅN Stiftelsen Tryggare Sverige utkom i söndags med ett pressmeddelande där man konstaterar att personrånen mot unga har ökat dramatiskt. Istället för att sätta hårt mot hårt uttrycker man en oro över att detta kan vara “en grogrund för rasism och främlingsfientlighet”, på grund av att förövarna ofta är invandrare.
Det är mörka siffror STS levererar: antalet anmälda personrån mot personer under 18 har ökat med hela 80 procent sedan 2007, och i synnerhet i Skåne där det till och med fördubblats under de senaste åren. Bytet är ofta mobiltelefoner, dyra jackor eller exklusiva klockor.
Man konstaterar även att personrån mot unga är en ny företeelse. Före 1998 var det i synnerhet medelålders män som rånades på väg hem från krogen. Det var i början på 1990-talet personrånen mot unga satte fort. Mellan 1998 och 1999 låg ökningen på 25 procent. I många fall blev offren utan hjälp, stöd och skydd.
Tragiskt nog väljer STS att fokusera på rånen som en “grogrund för rasism och främlingsfientlighet”, då förövarna i regel är invandrare och offren svenskar. Men dessa rån är naturligtvis inte en grogrund för rasism mot invandrare utan tvärtom i sig själva ett uttryck för rasism – mot etniska svenskar. Det är en närmast absurd form av kulturradikalism när man på detta sätt byter plats på offer och förövare. Om offren varit invandrare och rånarna etniska svenskar skulle inget tala om “grogrund för rasism”, man skulle kalla själva brotten för rasistiska.
När de etniska rollerna nu är omkastade blir det kortslutning i hjärnan på kulturradikalerna. Men det är inget rekvisit för rasism att det är en majoritet som förtrycker en minoritet eller att förövaren är vit och offret av en annan kulör. Rasism är ett värdesystem där en grupp utifrån olika kriterier betraktar andra grupper som underlägsna. Ett sådant betraktelsesätt har, i takt med den svenska massinvandringens tilltagande segregation, vuxit fram hos invandrargrupper gentemot etniska svenskar, och det är dessa attityder som denna nya typ av personrån är ett uttryck för.
