KULTURRELATIVISM Året börjar bra med ett av de mer skarpa inläggen på länge i debatten kring invandring, mångkultur och debatten om debatten. Carl-Mikael A. Teglund bor i Argentina och beskriver sig själv som religionskritiker samt stark motståndare mot all form av kulturrelativism. Läs och njut.
Det finns många rasister i världen, ofta på ställen som man inte tänker på. Här i Argentina ville en kvinna inte släppa in min flickvän i sitt hem på grund av att min flickvän är “svart”. Rasister finns i alla länder och kontinenter. De är inte en utdöd art, och det är som bäst naivt att tro någonting annat. Men rasism har ingenting att göra med att man värderar kulturer och civilisationer olika. Om man vill använda “rasistkortet” mot sina belackare bör man använda det väl. Om ordet “rasist” används godtyckligt urvattnar man ordets egentliga innebörd och förringar den riktiga problematiken – rasismen – och dess offer.
Det finns många rasister i världen, ofta på ställen som man inte tänker på. Särskilt i Sverige verkar det som, då självutnämnda proffstyckare inom den svenska kulturrelativistiska skolan “bestämt” att ordet rasist också omfattar de som anser att vissa sätt att leva är bättre än andra. Socialdemokraten tillika twittraren Johanna Pettersson från Västerås menar till exempel på sin Twitter på fullaste allvar att islamkritik är rasism och skribenten Noomi Berlinger-Stahl menar att kritik mot judisk könsstympning också är rasistiskt betingat.
Terminologin “rasism” åsyftar just “ras”, och detta i sig är en beteckning som använd(e)s för att dela in arten homo sapiens sapiens i “genetiskt olika befolkningsgrupper vars medlemmar har liknande fenotyper såsom hudfärg och ansiktsuttryck” (Thompson & Hickey, 2005). Den riktiga (och enda) betydelsen av ordet är alltså när en person anser att det finns olika raser bland människor och att det är just den egna rasen som är den som är överlägsen alla de andra. Det har alltså ingenting med kultur att göra.
Det finns många rasister i världen, ofta på ställen som man inte tänker på. Någonting av det mest rasistiska jag själv kan tänka mig är människor som står upp för kvinnors, barns och djurs rättigheter och friheter hemmavid men inte klarar av att stå upp för samma rättigheter och friheter om förövaren är “exotisk”. Dessa människor talar sig gärna varma för delad föräldrapeng, fler fritidsgårdar och förbud mot djurmisshandel i Sverige men vågar inte (öppet) kritisera muslimsk könsapartheid, judisk könsstympning eller muslimsk-judiskt djurplågeri. Detta om något är definitivt rasistiskt då man viker sig för att stå upp för sina annars så vackra ideal; inte för att man inte längre tror på dem, utan för att man ser “främlingen” som annorlunda och därför tillämpar andra regler och måttstockar när han/hon skall behandlas. “Främlingen” skall behandlas annorlunda än “de egna”. Det är alltså inte bara ett svek mot de egna idealen samt mot de barn och kvinnor som lider under dessa religioners förtryck, utan det är först och främst (riktig) rasism då man behandlar människor beroende på etnicitet och geografiskt ursprung olika.
Att kritisera antihumanistiska, totalitära, frihetskränkande religioner, seder och traditioner kan inte vara och får aldrig bli rasism. Kulturrelativisterna (de riktiga rasisterna, alltså) har ursäktat mycket inhumant för att inte trampa dem som de ser som “annorlunda” (och därför fria från skuld och ansvarsutkrävande) på tårna. De har till exempel lagt fram argument i försvar för manlig könsstympning. Det har hävdats att processen är mer hygienisk för män och därmed mer hälsosam för deras kvinnor för att hjälpa dem att undvika livmoderhalscancer. Medicinsk forskning har naturligtvis skjutit dessa argument i sank. Likadant har samma ursäktande kulturrelativister jämfört den förtryckande slöjan med slipsar då både slipsen och slöjan används för att frammana respekt i bemötande med andra människor. Man relativiserar könsapartheid inom Islam med att det finns inkomstskillnader mellan könen i Sverige.
