INSÄNDARE När ett nytt system dyker upp för att komplettera ett äldre ändras alla förutsättningar. Det som tidigare löpte enligt ett visst mönster kan på kort tid komma att ta sig helt andra vägar. Skiv- och filmbranchen har ännu inte hämtat sig från det bryska uppvaknandet som den, för gemene konsument lätthanterliga, digitala tekniken bjudit på. Jag ser tydliga paralleller med hur etablerad media med ansvarig utgivare nu ser på anonyma nyhetsbloggar.
Det är inte bara omskakande att ej längre stå som ensidig bärare av ord och åsikter utan också en kallsup de-luxe att somliga aktörer gör sig oåtkomliga via anonymitet. Precis som i skiv- och filmfrågan ropas det istället på lagföranden och krafttag. Själv undrar jag stilla hur det skulle sett ut om skivbolagen valt andra vägar på den tiden då det begav sig än att i sann trotsåldersanda svara med att bussa sina lobbygrupper på bösset. Hur hade det tett sig om lagliga betaltjänster funnits till hands redan innan Napster? Det får vi aldrig veta.
Undertecknad har med intresse följt hur debatten framförallt kommit att handla om sajterna Politiskt inkorrekt och dess efterföljare Avpixlat; Anonymt drivna bloggar som gör anspråk på att föra fram spörsmål vilka övrig media anses vägra ta i med tång. De är goda exempel på den nya formen av ideellt driven media. Media på gräsrotsnivå där läsarna är välkomna med kommentarer och där deras alster, i den mån de nu uppfyller något sånär grundläggande kvalitetskrav, kan göra sig hörda med sina egna berättelser.
Dessa är inte alltid vackra (i synnerhet kommentarsfälten bjuder här och var på mindre trevlig läsning). Men kan det finnas en anledning till att vi har hamnat här? Varför ställer sig inte etablerad finrumsmedia frågan varför Avpixlat klättrar på Alexa-listan för varje dag som går? Kan man slå sig till ro med förklaringen att Sverige skulle vara ett land av “hatande troll” som helst skulle se att varje invandrare vändes i dörren?
Etablerad medias kollektiva aversion mot anonymiteten är väl dokumenterad för den som har ögon att se med. År efter år har möjligheten för läsaren att kommentera artiklar (annat än nöjes- och moderelaterade sådana) förminskats. “Visst, diskutera gärna oväsentligheterna men överlåt de stora frågorna åt oss tidningsutgivare som sitter inne med de rätta svaren på de rätta frågorna.” Nu senast har förmodererade kommentarsfält blivit kutym.
Under samma sensommarvecka stängde flera större medier dörrarna i en enda kartelliknande svepning och skyllde allt på “hatande rasister” och “troll”. Själv tror jag varken på tomtar eller troll. Snarare känns det som att man helt enkelt inte vill ha med läsarna i debatten på fria premisser, för då finns ju risken att dessa inte delar skribentens/utgivarens åsikter. Det handlar inte om någon kamp mot “troll” utan snarare kring värnandet om rätten att själv få vara den filtrerande mekanismen som skiljer ut de uppfattningsmässiga agnarna från vetet.
Varför är det då så viktigt att anonymt kunna föra ut sina åsikter? Svaret på den frågeställningen behöver man inte leta så speciellt länge efter. Det är bara att, återigen, öppna ögonen. Det är inte helt riskfritt att torgföra åsikter som går mot olika strömningar i tiden. Fråga för all del bara den öppet homosexuelle Mark Levengood eller den öppet Sverigedemokratiske Therese Borg. Inte alla sitter inne med deras mod. För den kontroversielle debattörens välbefinnande är det nu inte bara bindgalna nazister & AFA-anhängare som bör ses upp med. Ånej, det är all idé att hålla ett vakande öga på Fru Justitia när man ändå är igång.
Både Liv Landells krönika i Jusektidningen och Annika Hamruds citat av juridikprofessor Mårten Schultz i en DN-artikel nyligen talar sitt tydliga språk. Man vill gärna se att Avpixlat höll sig med en ansvarig utgivare. Varför? Jo, för man vill åtala honom. En slags juridikens Whack-a-mole. “Stick upp huvudet så vi kan slå klubban i det”.
Mats Dagerlind prickar i ovan nämnda DN-artikel in alla rätt i uttalandet “…om vi hade en sådan så skulle ansvarig utgivare sitta i fängelse hela tiden”. Både Landell och Schultz ondgör sig över Avpixlats tydliga ignorans gentemot lagen om hets mot folkgrupp och skulle, vad man kan förstå, mer än gärna vilja slå en rättslig klubba i huvudet på den som eventuellt skulle få för sig att öppet tillkännage sig som huvudperson bakom sajten. Att således ingen axlar denna börda är därmed knappast kärnfysik.
Tänk överlevnad. Försvarar undertecknad hets mot folkgrupp? Vänta lite, vi kommer dit! Varför gör man sig besväret att driva en ideell blogg på nätet som man, vid eventuell upptäckt, kan tänkas bli tvungen att gå i fängelse för? Avpixlat lever på donationer, men dessa torde väl knappast göra någon fet? Nej, det är något helt annat. Det kallas åsikter.
Om just denna sorts åsikter kan man tycka vad man vill, men så är det. Och de förs fram med den civila olydnadens modus operandi. Man väljer att nonchalera en lag som man anser diskriminerande. “Man kan inte ha respekt för en lag där det står att det är okej att säga att etniska svenskar är idioter”, säger Mats Dagerlind och sätter åter alldeles utmärkt fingret på problemet. Är vi inte alla lika inför en lag så kan lagens giltighet ifrågasättas. Det förvånar mig att detta aldrig verkar ha bekymrat etablerad media i någon större utsträckning.
Vill vi ha ett samhälle fritt från hets, diskriminering och kränkningar så måste det ju i rimlighetens namn börja med att lagstiftningen värnar om alla. Även majoriteten. “Jävla blattar” och “jävla svennar” är nämligen samma verbala skrot och korn och bör således med samma ögon skådas. Olle som blir avskedad från sitt arbete på grund av sitt medlemskap i Sverigedemokraterna skall mötas av såväl press som lagstiftning på precis samma sätt som när Ahmed går miste om ett jobb på grund av sin hudfärg.
Detta är inte bara rimligt utan snarare elementärt. Det är en mycket fängslande tid vi har framför oss inom områdena pressetik och yttrandefrihet. Likaså vad gäller de former inom vilka journalistisk aktivitet framledes kommer att bedrivas.
Undertecknad läser med intresse dagligen såväl farstu- som finsrumsmedia och inser att den senare står inför ett vägskäl. Antingen väljer man att göra gemensam sak med de som vill åtala de nya uppstickarnas skribenter utan minsta självrannsakan. Eller så väljer man att öppna upp de obekväma debattområdena, sträva efter att skapa så respektfull ton som motsättningarna nu tillåter samt sätta sin tilltro till att de egna argumenten faktiskt håller även utan modererad consensus.
Det ena vägvalet påminner om skiv- och filmindustrins panikageranden när Napster väl stod för dörren, det andra för ett som är värdigt en demokrati. Och i en demokrati måste även det obekväma kunna diskuteras nyktert.
Det är nu upp till er, utbildade journalister och ansvariga utgivare, att ta steget mot denna nykterhet. För de här bloggarna kommer nämnligen att försvinna lika lite som platser för olaglig nedtankning av musik. I längden kan istället ett öppet agerande stå som föredöme och hjälpa de ideellt drivna nyhetsbloggarna att växa i kläderna och månne koka mindre av uppdämd ilska. Debattklimatet blir den stora vinnaren.
Tills dess kan ni ha Avpixlat för era synders skull.
Leo, anarkist & fritänkare
FOTNOT: Till den som för äventyrs skull får för sig att tigande leder till sakers försvinnande vill jag påminna om att Sverigedemokraterna blev ett riksdagsparti 2010.
