MIGRATIONSCIRKUSEN I en artikel på Newsmill gör en före detta gränspolis som arbetat med att verkställa utvisningar ett försök att reda ut begreppen för allmänhet och medier, som han menar många gånger inte har ens de mest elementära kunskaper om vad de pratar om.
Daniel Wall Andersson arbetade fram till i år på Gränspolisen med att verkställa utvisningar. Där märkte han hur kontroversiellt ämnet är och hur låg kunskapen är om hur lagstiftningen fungerar. Så här skriver han om hur en diskussion kunde gå till när han konfronterades för det han arbetade med:
Men, du har ju varit med och skickat hem asylsökande, sade några. Jag förklarade försiktigt att vi inte har verkställt några asylsökande eftersom den människan är i processen för ett eventuellt uppehållstillstånd, och vi kan ju inte sända hem någon som inte fått sitt ärende prövat. Jamän, ni skickar hem flyktingar i alla fall, sade andra. Jag förklarade att jag aldrig verkställt en endaste flykting eftersom en flykting, enligt gällande lag, får uppehållstillstånd. Nu blev ansiktena än mer frågande. Men, vilka skickar ni tillbaka då? Jag försökte på ett värdigt sätt förklara att jag verkställer de som sökt uppehållstillstånd men, efter prövning enligt utlänningslagen, inte fått detta beviljat. Jag försökte även att förtydliga att jag, som polis, också bara verkställer de som fått avslag men inte lämnar landet frivilligt.
Det är förstås denna okunnighet hos allmänheten som medier som Aftonbladet exploaterar när man med halvsanningar, glidningar och utelämnande av fakta piskar upp hatstämningar mot Migrationsverket och verkställande polismyndighet med snyfthistorier och påståenden om byråkratisk känslokyla. Andersson försöker också att förklara i vilken riktning det anklagande fingret bör riktas, vem det är som främst bör skuldbeläggas för de jobbiga scener som ibland kan utspela sig i samband med utvisningar, exempelvis där barn är inblandade:
Fastän känslan av att endast verkställa lagakraftvunna beslut var påtaglig, så var gråten ett faktum många gånger i arbetet. Jag minns den lilla flicka som tidigt en morgon, när vi kom för att verkställa utvisningen, yrvaken försökte att ta på sig sin jacka och packa sin lilla väska. Även om jag visste att den här, och andra familjer, hade fått alla möjligheter till prövning som Sverige kunde ge, så kändes verkställigheterna med barn inblandade särskilt svåra och ledsamma. Många gånger riktades mina frustrerade tankar mot föräldrarna. Varför har ni, som föräldrar, inte tagit chansen att lämna på frivillig väg i Migrationsverkets regi? Varför har ni inte lyssnat? Varför ska jag som polis behöva komma tidigt en morgon och hämta er?
Andersson berättar också om andra utvisningar som inte känts särskilt betungande och berör med det exemplet också ett av de stora problemen i sammanhanget och skälen till att det ofta tar en sådan oändlig tid att verkställa ut- och avvisningar – att de som ska av- och utvisas obstruerar så långt det är möjligt, även när de juridiska möjligheterna är uttömda, genom att hålla sig undan och inte minst genom att vägra uppge sin rätta identitet och sitt rätta ursprungsland:
Samtidigt fanns det, i ärlighetens namn, verkställigheter som kändes bättre. Jag minns en man, som med facit i hand, hade lämnat rejält med desinformation om sig själv till Migrationsverket. Vi fann, efter en hel del utredningsarbete, att mannen tillhörde en väldigt prominent familj i sitt land. Mannens ambassad var behjälplig att utfärda ett nödpass för hemresan. Mannen konfronterades med uppgifterna, men medgav först vid inflygningen hem att allt vi funnit var korrekt, och han ville gärna gå genom gränskontrollen i rätt identitet.
Hela artikeln kan läsas här:
