MÄRKLIGA SLUTSATSER Hanne Kjöller, ledarskribent på DN med stundtals riktigt vettiga åsikter, rör till det ordentligt i en artikel om diskriminering i dagens tidning. Hon menar att diskriminering av vita män är “bekymrande”, och den väldigt märkliga slutsatsen går ut på att om inte den svenska polisen bestått till så stor del av just vita män hade den så kallade Baseballigan på 80-talet aldrig sett dagens ljus.
Centrum för rättvisa beskriver sig själva som en “ideell och oberoende aktör med uppdrag att värna enskildas fri- och rättigheter”. Bland annat har man åtagit sig att företräda en brandman som inte blev antagen till ett sommarvikariat hos Södertörns brandförsvarsförbund då kraven på “mångfald” i form av kvinnor och invandrare – trots sämre meriter – vägde tyngre, och män som diskriminerats till antagningen till polishögskolan trots bättre såväl fysiska tester som språkprov.
Detta har Kjöller svårt att smälta.
Det finns egentligen bara en del av verksamheten som bekymrar mig. Och det är den som rör vita mäns rätt att komma in i förtroendebranscher där vita män redan är överrepresenterade.
(…)
Jag har förstås ingen aning om varför denna man, eller de två andra bakom stämningen, ratats vid antagningen. Men på ett mer principiellt plan tycker jag ändå att det är viktigt att lyfta fram att det finns utrymme att nobba personer som uppfyller alla formella krav men som ändå inte bör utrustas med blå kostym, batong och skjutvapen.
Och den synnerligen märkliga slutsatsen:
Vad händer med kulturen i miljöer där män med likartad bakgrund arbetar? Ett svar har vi fått av Basebolligan, en grupp poliser som under 80-talet tog sig stora och våldsamma friheter. De hade knappast kunnat utveckla sin ”kultur” om deras grupptänkande störts av ett visst antal kvinnor, invandrare och äldre. Därför är det inte likhet, utan olikhet, som också bör vägas in vid antagningen.
Kan man då dra samma slags slutsats om situationen i exempelvis Malmö, tro?
Kjöller blandar ihop primärt och sekundärt i sin analys. Visst kan det vara trevligt med någorlunda jämn könsfördelning på en arbetsplats och lite olika bakgrunder osv, men detta får inte överskugga primära hänsynstaganden som att man innehar formell kompetens, fysiska förutsättningar eller vad det nu kan vara för kvalifikationer som gör en person rustad att utföra de aktuella arbetsuppgifterna.
När Hanne öppnar för att man ska ha rätt att nobba personer som uppfyller de formella kraven till förmån för personer med sämre sådana, då öppnar hon också för godtycklig diskriminering. Det kan enligt dagens samhälles kulturradikala tankemönster förefalla okontroversiellt när det drabbar vita män, men hade Hanne resonerat likadant om bortgallringen gällt någon “utsatt” minoritetsgrupp?
