KRÖNIKA Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund höll på onsdagen i en debattartikel i Aftonbladet ett försvarstal för den svenska traditionen att hålla skolavslutning i kyrkan. Vårt land har en kultur och människosyn präglad av kristendomen, menar Hägglund och anser att vi bör “gilla läget”. Samtidigt har integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i samma regering lanserat en ny sajt om “nätmyter” kring invandrare och minoriteter där det slås fast att något skolavslutningsmissnöje bland svenska elever och föräldrar alls icke finns, det är blott en myt skapad av rasister.
Kristdemokraternas partiledare hänger löst. Faktum är att hela partiet hänger på gärsgårn. De spretiga utspelen har avlöst varandra och för att använda en i ett kristet sammanhang lättfunnen metafor har det varit ömsom vin och ömsom vatten i Hägglunds famlande efter en ny kristdemokratisk identitet och profilfrågor att driva. Att stå upp för svenska skolelevers och föräldrars önskan om en stämningsfull skolavslutning i kyrkan får dock definitivt hänföras till den förstnämnda kategorin, även om det knappast är en valvinnare i klass med att säga det folk vill höra om jobben, ekonomin och välfärden.
Oskicket att kulturneutralisera våra traditioner är ett exempel på den mångkulturella sociala ingenjörskonsten i dess allra värsta klåfingrighet. Redan för många decennier sedan hade vi i Sverige hittat en god balans mellan sund sekularisering och avslappnad attityd till vårt kristna arv. Det som nu sker är att jämföra med den sovjetiska kulturbolsjevismen eller kinesiska kulturrevolutionen. En självutnämnd upplyst elit har bestämt att svensk identitet ska utplånas och ersättas med något som bara kan betraktas som värdenihilism.
Eller som Hägglund formulerar det:
Debatten verkar främst drivas av värderelativister och vänsterradikaler som ivrigt slår meningsmotståndarna i huvudet med resonemang om att personer med annan religion kan känna sig kränkta och med Skolverkets uttolkningar av lagstiftningen. Ingenting, tycks det, är lika farligt som kristna traditioner.
Att det verkligen förekommer såväl att svenska elever nekas hålla skolavslutning i kyrkan som en livlig debatt kring detta, långt utanför sådana mytskapande främlingsfientliga fora som integrationsminister Erik Ullenhag vill hänföra den till, det kan var och en förvissa sig om genom att googla på skolavslutning i kyrkan. I samband med lanseringen av regeringens nya uppmärksammade hemsida om “nätmyter” skrev Ullenhag i en DN-artikel så här för att vederlägga denna så kallade “myt”:
Vad gäller skolavslutning i kyrkan är det rektorn som beslutar…
Ministern anser alltså att problemet inte finns endast därför att regeringen formellt har lagt över beslutsansvaret på de enskilda skolornas rektorer. Som om det inte spelade någon roll vad dessa rektorer sedan faktiskt beslutar. Som om det inte funnes ett demokratiproblem i denna beslutsordning. Skolavslutning har inget med skolans kärnverksamhet att utbilda eleverna att göra. Det finns därför inga argument för att enväldigt lägga makten i denna fråga hos skolans rektor. Beslutet bör i stället fattas i demokratisk ordning, i första hand av eleverna.
Är det så att det finns många elever som av olika skäl inte vill hålla avslutning i kyrkan kan man enkelt lösa detta genom att låta dem hålla en separat avslutning i en annan lokal. För muslimska elever skulle denna alternativa lokal rentav kunna vara en moské. Detta skulle visserligen ytterligare bidra till den redan påtagliga segregationen i samhället men det är åtminstone en bättre lösning än den att frånta svenska elever rätten till sina traditioner.
På regeringens mytsajt antyds också att den här diskussionen inte skulle ha något med sentida invandring att göra. Man hänvisar till att det länge föreskrivits i läroplanen att undervisningen skall vara icke-konfessionell. Ändå är det nästan alltid argument relaterade till just invandring och elever med annan trosuppfattning som anförs i de fall en rektor valt att flytta skolavslutningen från kyrkan till en annan plats.
Verkligheten motsäger Ullenhag och regeringen och visar att påståendet om att eleverna i allt större utsträckning inte tillåts hålla skolavslutning i kyrkan a) är sant och b) beror på hänsyn till elever med invandrarbakgrund, i första hand muslimer. Desto mer paradoxalt blir förstås argumentet om icke-konfessionalitet vid skolavslutningar när det samtidigt är tillåtet att driva skolor med konfessionell inriktning i Sverige där sådana inslag – brasklappen om att dessa inslag enligt läroplanen skall vara frivilliga till trots – är närvarande varje skoldag. Om regeringen var angelägen om att hålla en rågång gentemot konfessionella inslag i skolan, då vore förstås ett förbud mot konfessionella friskolor det logiska beslutet. I stället hanterar man frågan om ett par timmars skolavslutning i kyrkan ett par gånger om året som en het potatis och skyfflar över den på respektive skolas rektor. Det är ett groteskt exempel på myggsilande och kamelsväljande.
Det är lovvärt att Göran Hägglund som minister i regeringen tar bladet från munnen i denna fråga. Därmed dödar han slutgiltigt de argument om kopplingar till främlingsfientlighet som så flitigt och bekvämt har använts för att avfärda denna diskussion när Sverigedemokraterna som ensamt parti vågat ta strid för våra traditioner. Frågan är om kuraget räcker hela vägen till att baxa det till ett skarpt regeringsförslag i riksdagen. KD:s facit så här långt på det området i allianssamarbetet är allt annat än imponerande. Man kan samtidigt undra om ministrarna Hägglund och Ullenhag briefar varandra där på regeringskansliet. De båda herrarnas utspel är knappast vad man skulle karakterisera som i skön harmoni med varandra.
Hägglund formulerar också en principiellt viktig frågeställning:
Jag har till dags datum aldrig träffat en utövare av någon av de stora världsreligionerna som upplevt sig kränkt av att vi firar de svenska traditionerna. Men låt oss för ett ögonblick anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmen och julhälsningen faktiskt har rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, upplever sig kränkta, diskriminerade och förtryckta. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka barnens upplevelse?
Detta är ett perspektiv som för sällan diskuteras. Är principen “berg sjunken, djup stån opp” verkligen den vi bör tillämpa så snart en invandrad elev känner sig lite obekväm med något svenskt? Hur rustar vi med det förhållningssättet invandrarelever för ett liv i det svenska samhället? Vad skickar det för signaler till och vad danar det för karaktär hos våra unga nysvenskar när skolan på bästa curlingföräldravis alltid står beredd att sopa isen för att de inte ska behöva konfronteras med minsta knagglighet? Och vad gör det med de svenska barnens självuppfattning och identitet och för återväxten av den svenska folksjälen och den nationella stoltheten?
Hur rimligt och demokratiskt är det att sätta skolans värdenormerande uppgift i händerna på en ickerepresentativ elit av sociala ingenjörer med vision om att kulturneutralisera Sverige? Är detta skolansvar något som vi bör anförtro den marginalklick av oikofoba självspäkare som tillsammans med genusvetare, HBT- och queerteoretiker med flera obskyra pseudodiscipliners utövare förefaller ha mutat in landets lärarhögskolor och diverse andra akademiska fakulteter som sitt revir?
Sedan ett antal decennier har denna sorts akademiker i sin yrkesutövning haft ett oproportionerligt stort inflytande över våra barns normbildning, från förskolan och fram till högskoleexamen. Vill vi verkligen ha det så? Att inte få hålla skolavslutning i kyrkan är bara ett bland många symptom på en djupare och bredare problematik där en från början god tanke om att fostra eleverna i demokratiska grundvärderingar har perverterats till oigenkännlighet.
Naturligtvis går det att förena en grundläggande upplysningsanda med att bevara trevliga traditioner, även om dessa råkar ha ett kristet ursprung. Det vet Göran Hägglund (även om han hittills fegat med det i sin kapacitet som statsråd), det vet du och det vet jag. Att hävda något annat är att uttrycka förakt för svenska skolelevers intelligens. Skulle den elev som läst Darwin hela terminen i skolans naturorienterande ämnen, riskera att räddningslöst falla offer för religiös vidskepelse på grund av ett par timmars skolavslutning i kyrkan? Tanken är närmast befängd. Frågan är varför vi låter dem som uttrycker dessa befängda idéer styra vårt land.
Mats Dagerlind
Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.
Länkar
