SNÖMOS Mycket dumt har passerat under årens lopp sedan den politiska korrekthetens gift sakta men säkert börjat förlama det offentliga svenska rummet, bland annat att massinvandringen varit så “berikande” och att det inte ens existerar en svensk kultur, ännu mindre ett svenskt folk. Medan man hade hoppats på att vi kommit något längre i debatten gör Eli Göndör, doktorand i religionshistoria, ett av årets absoluta bottennapp på Newsmill, där han menar att det över huvud taget inte existerar en svenskhet att värna om.
Som bekant existerar en massa andra kulturer, exempelvis den ungerska och judiska, varifrån Göndörs far härstammar. Men svenskar, landet Sverige och en gemensam svenskhet? Nej, det har vi plötsligt fått lära oss bara är ett påhitt. Ett gäng tyskar och valloner invandrade ju för några hundra år sedan, därför har Sverige även alltid varit ett invandrarland.
Det är inte bara djupt oroväckande att dessa slags “teorier” finns bland de som ska föreställa vara någorlunda intellektuella, utan även rejält respektlöst – med vilken rätt ska Göndör komma och säga till svenska folket att de inte har gemensamma nämnare som bottnar i en svensk kultur? En som dessutom, i likhet med resten av länderna i Norden, är så pass framgångsrik att vi år efter år utses till bland de bästa länderna i världen att leva i.
Ett utdrag:
I princip ansluter jag mig till vad Heinö tidigare skrivit i frågan och även det Neuding och Heinö skriver i DN. Trots det ser jag ett annat problem med det omtalade initiativet. Ullenhags välmenande misslyckande tycks utgå ifrån att det finns en svenskhet att värna om. Redan i det som kallas Myt 1 fastslår Ullenhag att invandringen till Sverige alls inte är så stor som myten vill göra gällande och att myten felaktigt påstår att ”personer med utländsk bakgrund aldrig blir svenskar”.
Budskapet är förmodligen tänkt att ha en lugnande effekt på alla som oroar sig för att svensk svenskhet är på väg att försvinna. Därmed tävlar SD och Ullenhag om vem som bäst övertygar svensk allmänhet om hur svenskhet, vars innehåll ingen av dem kan precisera, bäst bevaras.
Idén utgår ifrån att det skull finnas en statisk svenskhet immun mot förändring. Det är i sig kanske den största myten av alla. Individer är idag kanske mer sammansatte än någonsin tidigare. Människor från olika länder gifter sig med varandra och sätter barn till världen i ett tredje land. Barnen växer upp till individer med alla tänkbara möjligheter och betackar sig förmodligen att tillskrivas någon identitet av andra. Snarare kommer de sannolikt att välja identifikation efter vad som är bäst gångbart vid varje givet tillfälle.
Göndör använder dessutom USA som jämförelse – en federation baserad på nybyggande och massinvandring med ett fåtal hundra år på nacken – och visar därmed på vilken nivå hela resonemanget ligger. Så här skriver han:
En sådan insikt leder följaktligen till att det varken går eller är nödvändigt att göra någon till ”svensk”. Däremot är det rimligt att finna ett regelverk som gäller för alla. I USA är det konstitutionen. Det är anpassningen till konstitutionen som gör människor till amerikaner. Inget annat. Vad de sedan äter, hur de klär sig eller vem de ber till bryr sig egentligen ingen om.
I Sverige är det för närvarande tvärt om. Intresset för att göra andra till svenskar, utan att veta vad det innebär och samtidigt gräva i vem människor ber till, hur de klär sig och vad det äter, tycks för många i svenskhetens namn vara mycket viktigare än att alla följer principiella samhällsregler som gör samlevnaden möjlig.
Påståendet om att de som värnar om Sverige och svenskheten skulle vara sinnesförvirrade typer som fokuserar på ytliga och godtyckliga attribut har heller inget stöd i sinnevärlden. Tvärtom är det i första hand den svenska demokratiska, upplysta och jämställda värdegrunden den Sverigevänliga politiken går ut på att slå vakt om och skydda mot medeltida, vidskepliga, teokratiska och auktoritära ideologier. Detta är Sveriges “konstitution” och dessutom en som gång på gång i demokratimätningar av The Economist m.fl. renderat Sverige en plats ett flertal pinnhål högre upp än det USA som Göndör hänvisar till som ett föredöme.
Att vi därutöver inte erkänner oss som det enda folk i världen som saknar en identitet och en kultur och gärna slår vakt om en del av våra traditioner när ivriga mångkulturskramare vill avskaffa eller neutralisera dem, visar bara att Göndörs utgår från en om än ofta upprepad men icke desto mindre felaktig grundtes. Svenskar finns och vill dessutom fortsätta finnas.
