ULLENHAGS MYTER Fler reaktioner på integrationsminister Erik Ullenhags (FP) taffliga försök att avliva “myter” om Sveriges extrema invandringspolitik fortsätter att produceras och spridas i en strid ström. Senast ut på tisdagskvällen är Paulina Neuding, chefredaktör på Neo, och Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap som tillsammans ifrågasätter Ullenhags upplägg. Socionomen Gunnar Sandelin, som tidigare författat frispråkiga artiklar på ämnet, tar också till orda, liksom Bahareh Andersson, kvinnorättsaktivist med så kallade hedersbrott som specialitet.
Neuding och Johansson Heinö:
Först och främst är de fakta som regeringen presenterar på sin hemsida inte obestridliga. Svaren på de utvalda myterna är mycket kortfattade och inbjuder till fler ifrågasättanden än de bemöter. Fläckvis är svaren undvikande – som när man viftar bort problemet med utrikesföddas överrepresentation i brottsstatistiken bland annat med att en majoritet av invandrare inte begår brott.
Flera svar baseras på ett selektivt faktaurval. Regeringen framhåller exempelvis att det är färre svenskar nu än tidigare som vill minska flyktinginvandringen – däremot nämner man inte att de som vill ta emot färre flyktingar alltjämt är betydligt fler än de som inte vill det.
Andra svar görs till en fråga om semantik: Regeringen konstaterar exempelvis att 14,7 procent av Sveriges invånare är utlandsfödda – men att det är en myt att det pågår en ”massinvandring”. Om en lika stor andel av svenskarna vore arbetslösa skulle vi tala om massarbetslöshet, men ”massinvandring” avfärdas som ett främlingsfientligt fantasifoster.
Att regeringen ger sig in i debatten om invandring och integration med grunda och delvis vilseledande argument är moraliskt tvivelaktigt. Det riskerar också att vara kontraproduktivt; läsaren kan ges intrycket att det saknas bättre argument för tolerans och mot främlingsfientlighet.
/…/
Sverige hör till de länder i världen som tar emot flest flyktingar varje år. Samtidigt ser vi ungefär samma integrationsproblem i Sverige som på andra håll. Detta borde vara väsentliga utgångspunkter för en faktabaserad debatt om invandringen och integrationen vilken måste kunna föras parallellt med arbetet mot rasism och diskriminering.
Därför är det lika olyckligt som anmärkningsvärt att regeringen väljer att avfärda seriösa och vetenskapligt grundade invändningar om exempelvis invandringens kostnader som grundlösa myter, jämförbara med antisemitiska och antimuslimska konspirationsteorier.
Läs även Neudings inlägg om sitt möte med Ullenhag i mångkulturella Rinkeby där könssegregering är ett faktum, och ett inlägg på Johansson Heinös blogg på samma ämne som ovan.
Sandelin:
När integrationsministern påstår att det är en myt att de flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl och att 91 procent av de närmare 10.000 asylsökande som beviljades permanent uppehållstillstånd (PUT) 2010 antingen har skydds- eller asylskäl, så är det inte hela sanningen. Endast åtta procent av de närmare 400.000 permanenta tillstånd som beviljats de senaste 30 åren har gällt asylsökande som i hemlandet hotats till livet av staten. De skyddsbehövande, som främst flyr från inre väpnade konflikter eller riskerar tortyr, utgör 21 procent. Tillsammans utgör de endast något mer än en fjärdedel av vårt totala flyktingmottagande, vilket är en viss skillnad mot Ullenhags 91 procent.
Den i särklass vanligaste orsaken till att asylsökande har fått stanna har varit humanitära skäl. Ullenhag redovisar inte heller den efterföljande anhöriginvandringen som är minst lika stor som asylinvandringen. Till detta måste man lägga svårigheten att få de avvisade att lämna landet, vilket innebär att vi fått en växande kategori av så kallade papperslösa.
Det är ur detta perspektiv man måste förstå både den sakliga och mindre sakliga kritik som förekommer på nätet. Rasistiska hemsidor kan man givetvis däremot aldrig på något sätt försvara. Sverige har länge haft en extremt tillåtande asyl- och anhöriginvandring. Enligt UNHCR:s siffror ligger Sverige år ut och år in i topp i världen per capita när det gäller mottagna asylansökningar, om man bortser från lilleputtländer som Cypern och Malta. Lägger man därtill att 96 procent av de asylsökande saknar giltiga id-handlingar, så blir en stor del av den ilska och frustration som vi finner på nätet begriplig.
Också invandringens kostnader kräver ett klargörande om man vill undvika mytbildning. Regeringens utredare, professor emeritus Jan Ekberg, har beräknat transfereringarna i den offentliga sektorn från inrikes till utrikes födda till 1,5 till 2 procent av BNP, vilket innebär 43–58 miljarder per år. Ekonomidocenten Jan Tullberg vid Handelshögskolan i Stockholm höjer i sin studie taket till tre procent av BNP, vilket betyder runt 90 miljarder årligen.
Vill Erik Ullenhag ha ett slut på alla spekulationer på hemsidor, bloggar och i kommentatorsfält, bör han som folkvald ta sitt demokratiska ansvar och öppet och allsidigt redovisa invandringens omfattning, konsekvenser och kostnader. En saklig diskussion är det bästa motgiftet mot rasism.
Andersson:
Det så många utomstående krafter som kan vittna om hur misslyckad integrationen av invandrare är, som upplever den ökande segregationen och som känner av den allt vanligare svenskfientligheten eller rättare sagt det allt vanligare hatet mot icke muslimer och som skriver debattartiklar försöker att skapa opinion på nätet.
Detta leder till stor oro bland de styrande politiker där bland annat Ullenhag av denna anledning har det, i ett försök att återta kontrollen över opinionsbildning och det skrivna ordet i dessa frågor, lanserat en ” så här ska du tänka manual” på regeringens hemsida./…/
Genom att inleda en artikel på detta vis drar Ullenhag undan mattan för alla de som tagit mod till sig att vittna om hur saker verkligen förhåller sig på sina håll. Dessa personer får titlar som extremister och rasister samt främlingsfientliga trots att de vittnar mot sin egen bror, syster och sina egna föräldrar. Ullenhag och kompani är inte bättre än dem sjukvårdspersonal som menar att det är kvinnans fel att hon blir misshandlad av sin man.
/…/
Våra politiker och myndigheter står handfallna när det gäller invandring och integration och dess problem och konsekvenser som medföljer. Det är beklagligt att politikerna ser mellan fingrarna på problemen och låtsas att allt är frid och fröjd i jämställdhetens bästa land.
Så min fråga till våra politiker och integrationsminister, Varför är det så svårt, eller snudd på omöjligt, för våra politiker att se att deras välvilliga mångfaldspolitik bidrar till att vissa etniska enklaver istället bygger sina egna getton med sina importerade antidemokratiska normer och traditioner, vilka betraktas som exotiska bidrag på mångkulturalismens himmel?
