SVT På tisdagskvällen visade SVT filmen Gazas tårar, som kallats “en propagandafilm” i ursprungslandet Norge. Detta styrktes av att Sveriges samlade vänsterelit på Twitter tävlade i vem som kunde oja sig mest över filmen. Lena Sundström är en solklar kandidat till förstaplatsen. Till och med den respekterade journalisten Lars Adaktusson menade att filmens syfte är att sprida ett Israelhat.
Adaktusson i Metro:
Bara några kilometer från Gaza lever tusentals israeler i skräck för attacker från Hamas och andra militanta grupper. Ett besök i städerna Ashkelon eller Sderot är ett besök i svårt plågade samhällen där barnen tvingas sova i skyddsrum och inte kan leka utomhus, där bomblarmen är återkommande inslag i vardagen och där en majoritet av befolkningen lider av traumatiska besvär.
Så ser den dystra verkligheten ut, det kan vara värt att komma ihåg – särskilt för den som i kväll bänkar sig framför SVT:s visning av den norska filmen ”Gazas tårar”.
Filmen är ett hopklipp av sekvenser från kriget 2008-2009 mellan Israel och Hamas – döda, lemlästade och föräldralösa palestinska barn exploateras på ett sätt som kanske aldrig skett tidigare. Resultatet blir en brutal studie i mänskligt lidande, ett propagandanummer utan minsta ansats till helhet där Hamas regisserar och där den terrorstämplade gruppens eget ansvar för självmordsdåd och attacker mot civila förbigås med tystnad.
Att producera film enbart i syfte att sprida hat för med sig stort ansvar; det gör det också att visa sådan film. Skulle SVT ha sänt filmen om huvudpersonerna inte hade varit de förtvivlade barnen i Gaza – utan de i södra Israel?
I november 2010 beskrivs Gazas tårar som en propagandafilm i norska Aftenposten:
Vibeke Løkkeberg forsøker å fremstille Gazas tårer som en generell antikrigsfilm, men budskapet er klart: Allah må straffe jødene!
/…/
Slik blir de blodige hendene til Hamas, og deres nazi-inspirerte ideologi, renvasket av Gazas tårer. Jødehatet i filmen blir noe tildekket av en konsekvent feil i oversettelsen fra arabisk tale til engelsk teksting. Palestinerne sier «Yehud» – jøde – men dette blir alltid oversatt med israelere eller Israel [samma felöversättning skedde på SVT, AP:s anm.]. Hamas-tilhengernes forbannelser retter seg ikke bare mot «zionistene», men mot jødene som folk og religiøs gruppe.
/…/
Hvordan ville nordmenn reagert om en fremmed stat finansierte en film som presenterte norske soldater i Afghanistan eller Balkan som barnemordere, uten at et eneste poeng fra norsk side kom frem? Tenk etter hvordan det kunne oppleves. Da forstår du hvordan det kan oppleves for israelere at Gazas tårer har mottatt 2,8 millioner kroner som «dokumentarfilm» i støtte fra Norsk filminstitutt.
Gazas tårer er ingen dokumentar. Det er ikke fortellerstemme som setter bildene inn i sin rette sammenheng. Ingen av episodene fra krigen blir nøyaktig tidfestet. Dermed blir påstander, blant annet om skyting av småbarn på kloss hold, stående uten noen mulighet til å etterprøve saken. Det finnes knapt journalistiske oppfølgingsspørsmål, og det blir gjort utstrakt bruk av kryssklipping.
Noen ganger kan det virke som om intervjuobjektene er instruert i hva de skal si. Det er et rent partsinnlegg fra palestinske filmfotografer, utgitt med navnet til en kjent norsk regissør som kamuflasje. Slike filmer, med statlig finansiering, og full oppbakking av kultureliten, ville ellers blitt betegnet som en propagandafilm.
I Upsala nya tidning skriver Anna Ekström att filmen “riskerar att framkalla ett hat mot judar”:
Antijudiska lögner är byggda av små skärvor av sanning som brutits loss ur sitt sammanhang. Lögnen börjar med utpekandet, med att judar beskylls för det lidande som uppstår i samband med något så allmänmänskligt som affärsverksamhet eller konflikter.
/…/
Gazas tårar är ingen berättelse om människan, hennes krig, hennes sorger och hennes död. Den lyfter ut judarna – ”yahoud”, som det talas om i filmen – ur berättelsen om människan. Den drar en gräns mellan judar och människor. Judarnas roller spelas av maskiner och ansiktslösa soldater. Dessa mekaniska figurer tycks jaga obeväpnade föräldrar och barn. Något krig syns inte till. Det finns ingen konflikt, inga tusentals Hamasraketer, inga judiska terroroffer, bara omänskliga mördare – ”de är omänskliga” – och deras människooffer som guden fördömer – ”må Gud hämnas på dem”.
Lögnerna är framkallade vid klippbordet, av Vibeke Lökkeberg som beställt material av palestinska filmare. Tekniken är enkel, men effektiv. Mitt i en kärleksfull scen klipps en krigsmaskin in så smidigt att jag först inte ser att människorna och maskinen är filmade vid olika tillfällen. Det kalla maskinljudet hänger som ett hot över de varma människorna. Det är klippningen och ljudsättningen som får mig att tro att judarna jagar obeväpnade föräldrar och barn. Efter ett crescendo av snabba växlingar mellan bilder på fallande bomber och bilder på barnlik nås klimax: Ett barns klotrunda, döda ögon stirrar rakt in i kameran, rakt in i mig och judarna anklagas för överlagt mord.
/…/
Den stora lögnen är att judarna inte är mänskliga. Den lilla lögnen är att Israels försvarsmakt är ute efter att döda barn och andra oskyldiga civila. Om det senare vore sant skulle statistiken se annorlunda ut. Andelen Gazabor under 18 år är 55-60 procent. Andelen barn som dog under Gazakriget är, enligt palestinska källor, cirka 20 procent. Det dog betydligt färre kvinnor och flickor än män i Gaza. Hamas har medgivit att cirka 700 av de cirka 1400 döda var kombattanter – uniformerade och icke uniformerade. Jämfört med andra liknande militära operationer var andelen civila offer låg i Gaza.
/…/
Varför då skriva? Det är ju inte lönt. Men jag får inte ge upp, inte ens när det verkar hopplöst; när svenska nyhetsredaktioner håller tyst om att partier som vinner val i arabvärlden är djupt antisemitiska, när public service konsekvent bryter mot sina egna regler i fall av antiisraelisk partiskhet, när uppmärksammandet av antisemitism misstänkliggörs som antidemokratisk verksamhet och när svenska judar måste vara försiktiga med hur de klär sig och vad de säger. Det är ju just då man inte får ge upp; inte bli en passiv åskådare till antisemitismen, som i värsta fall – med hjälp av ”antikrigsfilmer” som Gazas tårar – leder till krig och barnamord.
