Annonsera på Avpixlat

Ullenhags “nätmyter” är obekväma sanningar

Mats DagerlindKRÖNIKA Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) går i en artikel i Dagens Nyheter till attack mot det han beskriver som “en dramatisk ökning av antalet rasistiska hemsidor” där “extremismen har funnit ett nytt forum” för att “sprida myter och fördomar“. Ullenhag beskriver också detta forum som “mycket effektivt” och det är nog dessa ord som ska betraktas som operativa i sammanhanget. Det är i skenet av förskräckelsen över de Sverigevänliga åsikternas allt större genomslagskraft som Ullenhags artikel liksom det aviserade initiativet att lansera en ny regeringssida för att bemöta “nätmyterna” bör betraktas.

Ullenhag är i likhet med sina kollegor inom det politiska etablissemanget och medias lojala propagandaapparat frustrerade över att inte längre äga den officiella sanningen, att inte ha kontrollen över opinionsbildning och det skrivna ordet i frågor om den svenska massinvandringen, den misslyckade integrationen, den tilltagande islamiseringen, den ökande segregationen, den stigande invandrarrelaterade arbetslösheten, den galopperande invandrarrelaterade organiserade brottsligheten, den allt vanligare svenskfientligheten osv.

En anmärkningsvärd omständighet är att Ullenhag använder regeringens webbplats för att lansera en partipolitisk kampanj av det här slaget, i stället för att detta sker på allianspartiernas egna och gemensamma webbsidor där den rimligen hör hemma. Detta är ett tilltag som Sverigedemokraterna nu anmäler till konstitutionsutskottet. Initiativet får också svidande kritik av statsvetaren Andreas Johansson Heinö som bl.a. anser att sidan är så tunn på fakta att den väcker fler frågor än den besvarar. Även debattsajten Newsmills redaktionschef, Sakine Madon kritiserar initiativet och kallar det Ullenhag ägnar sig åt för skönmålning. Ytterligare kritik kommer från de desillusionerade “miggornas” främste talesperson Merit Wager som undrar varför integrationsministern adderar äpplen och päron i fråga om vem som är flykting och citerar en migga som reder ut begreppen.

Ett svårslaget rekord i smaklöshet och cynism är också att regeringssidan inleds med att exploatera terrordåden i Norge i somras. Att endast änglavakt kan åberopas för att en islamistisk terrorist vid den här tiden förra året inte lyckades spränga lika många julhandlande människor i luften i Stockholm som dog på Utöya, det tiger man lägligt och högst medvetet om.

Skälet till att Ullenhag publicerar kampanjen på regeringens webbplats är naturligtvis att han vill förstärka illusionen av att det inte handlar om åsikter och opinionsbildning utan om objektiva fakta och upplysning. Det är inte storleken på invandringen, segregationen, invandrarkriminaliteten, islams utbredning eller det mångkulturella samhällsexperimentet som ska diskuteras. I stället ska här ges intryck av att det är hela det goda samhället som mobiliserar mot ondskan, att det är grundläggande demokratiska värden som försvaras mot rasism, främlingsfientlighet och intolerans. Det gör förstås missbruket av regeringsemblemet så mycket allvarligare.

Förr fick socialdemokraterna utstå svidande kritik från de borgerliga oppositionspartierna för att de efter decennier av oavbrutet maktinnehav inte längre förmådde skilja på stat och parti. Alliansregeringen har knappt hunnit sitta halvannan mandatperiod på taburetterna men behärskar redan denna sammanblandningskonst till fulländning. Så länge maktmissbruket endast drabbar den Sverigedemokratiska oppositionen håller socialdemokraterna dessutom strategiskt inne med motsvarande kritik.

Det här är inte första gången som Ullenhag missbrukar statens plattformar och verktyg för just detta ändamål. Som han själv nämner i artikeln har han givit det statliga indoktrineringsorganet Forum för levande historia i uppdrag att arbeta partipolitiskt mot Sverigedemokraterna. I maj i år, som en direkt konsekvens av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, sjösatte integrationsministern en illa dold förtalskampanj mot detta parti under täckmantel av att vara en statlig utredning om främlingsfientlighet och intolerans.

Ullehag drog sig vid det tillfället inte för att tala i termer som att “vaccinera” medborgarna mot att rösta på Sverigedemokraterna. Särskilt angeläget ansåg man det vara att återprogrammera den kommande generationen väljare som i “oroande” höga antal röstat på Sverigedemokraterna i skolvalet. För detta ändamål låter man nu statens tankepolis åka runt på skolorna och “informera”, samtidigt som Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU, inte släpps in i skolan för att bemöta den statliga propagandan. Den utomparlamentariska kravallvänster som regeringen annars knappast har mycket till övers för används här som ett praktiskt alibi för att stänga SDU ute – det blir ju så bråkigt på skolorna när SDU dyker upp. Att det är antidemokratiska vänsteraktivister som står för bråkandet tiger man bekvämt om.

Det finns en påtaglig desperation i tilltalet i Ullenhags artikel. Innan han överhuvudtaget kan ge sig in i någon egentlig diskussion är han först tvungen att deklarera att det han ska bemöta är “myter”, “fördomar” och “hat” – inte åsikter. Och lika noga är integrationsministern med att klargöra att dem han bemöter är “rasister”, “extremister” och “främlingsfientliga” medan han själv representerar “öppenhet och tolerans”. I denna inledande ouvertyr finns också en formulering som implicerar att vi skulle ha något emot en öppen debatt. Vi får enligt Ullenhag nu, hur illa vara vi än tycker “finna oss i” att bli bemötta. Det resonemanget bygger på tesen att det är i självvald isolering vi bedriver opinionsbildning på de hemsidor som Ullenhag talar så nedsättande om och att motivet är att vi där skulle slippa bli motsagda eller få våra påstått bristfälliga argument prövade. Om något är en väl odlad myt så är det detta.

Vi har i själva verket alltid välkomnat, rentav krävt, en öppen debatt. Dessvärre har vi – i motsats till integrationsministern och andra med statligt godkända och politiskt korrekta åsikter – inte haft tillträde till tidningarnas debatt- och kultursidor och heller inte haft någon representation i riksdagen. Till följd av den närmast totalitära kontrollen över opinionsbildningen i dessa frågor har vi tvingats bygga upp våra egna distributionskanaler. Tack vare Internet och bloggosfären med publiceringsverktyg som WordPress är detta idag möjligt på ett sätt som aldrig tidigare. Det är paradoxalt men samtidigt symtomatiskt att en förment liberal som Ullenhag uttrycker en sådan frustration över att det fria ordet nu verkligen på allvar börjar bli fritt och inte förbehållet en politisk och journalistisk elit.

Det är inte heller hos oss som metadebattens vågor gått höga om huruvida det är rätt eller inte att “ta debatten” (som om något alternativ borde finnas i ett demokratiskt samhälle). Faktum är att det länge var den helt förhärskande strategin från det politiska och journalistiska etablissemanget att tiga ihjäl våra åsikter och frysa ut våra företrädare med argument som att man inte bör ge oss en legitimitet eller ett utrymme i media och andra debattfora som vi inte förtjänar.

När den strategin nu kollapsat och man motvilligt tvingas gå ut och faktiskt ta debatten är den nya strategin att göra detta med största möjliga inslag av härskarteknik, halmgubbar och guilt by association och därmed fortsätta förmedla bilden av att vi inte har någon legitim plats i det offentliga samtalet. Ullenhags förmätna attityd där han säger sig bedriva upplysning för att bemöta myter och fördomar är ett utmärkt exempel på detta. Att ungefär lika många som röstat på Ullenhags parti nu har röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen avfärdas i artikeln med att myterna och fördomarna nu också “spridit sig till riksdagsdebatten“.

Innan Ullenhag kommer in på den egentliga uppräkningen av sakpolitiska “myter” är det en mer övergripande “myt” han vill slå hål på – påståendet från oss “främlingsfientliga” att invandringspolitiken inte får ifrågasättas. Det är trams, slår Ullenhag fast. Han kanske borde fråga sin gamla partikollega tillika företrädare på posten som integrationspolitisk talesperson för Folkpartiet, Mauricio Rojas, om han instämmer i det avfärdandet och hur högt i tak han anser att det är i denna debatt i Sverige.

När Rojas 2005 ville problematisera invandrares överrepresentation i brottsstatistiken och sedan 2006 också avvisade demoniseringsretoriken gentemot Sverigedemokraterna blev han släpad i smutsen av det samlade politiska etablissemanget och därefter belagd med integrationspolitisk munkavle i den tillträdande alliansregeringen. I stället för Rojas fick vi Ullenhag på integrationsministerposten. Tack för kaffet, liksom. Om den mobbning Rojas utsattes för berättade han själv lite i höstas i samband med att han kommenterade en annan mobbningskampanj mot en av de få inometablissemangsliga sanningssägarna i dessa frågor som då pågick som bäst – den mot Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson som i ett ledarstick vågade antyda att invandrares överrepresentation i brottsstatistiken borde bekymra alla partier, inte bara Sverigedemokraterna.

Det vi har svårt att “finna oss i” är alltså inte att bli bemötta, däremot hur vi allt som oftast blir det – tilltalade med förklenande epitet, våra sakargument nonchalerade och beskrivna med de mest infama invektiv. Men mest av allt har vi alltså haft svårt att finna oss i att inte få delta i debatten överhuvudtaget. Detta förhållande har Ullenhag däremot varit mycket nöjd med och det allt gällare tonläget i hans utspel vittnar om en känsla av vanmakt inför att situationen håller på att förändras.

Sedan i höstas kommer Ullenhag och hans kumpaner inte undan debatten i riksdagen, även om de också där med närmast främlingsfientliga metoder har försökt få det nya partiets företrädare att känna sig ovälkomna och manövrerat ut dem från inflytande via diverse oheliga allianser och andra politiska habrovinker. När nu det fria ordet på webben i form av sajter som Politiskt Inkorrekt och Avpixlat börjat dra till sig läsare i samma antal som de stora mediedrakarna och på allvar göra avtryck i debatten i stället för att som tidigare bara utgöra ett ofarligt alibi för yttrandefriheten för att låta etablissemanget fortsätta styra den egentliga opinionsbildningen, då drabbas förstås Ullenhag av stora skälvan. Då dyker regeringssidor upp som i en demokrati aldrig borde sett dagens ljus.

Om man vill se något positivt i detta initiativ är det i så fall att Ullenhag formulerar allt det han betraktar som “myter” i invandringsdebatten och samlar dem på ett och samma ställe. Det gör det enklare att bemöta dem och utgör en utmärkt databas att hänvisa till för alla deltagare i en öppen och bred invandrings- och integrationsdebatt. Att en vitaliserad debatt i dessa frågor uppstår som en reaktion på den provokation det är att mytförklara dessa 13 påståenden, det är något som Ullenhag “får finna sig i”. Sverigedemokraterna kommer att föra den. Den här sajtens redaktion kommer utan tvekan att delta i den och jag kommer själv också att bidra efter förmåga, i en planerad uppföljare till denna debattartikel såväl som i min framtida skriftställargärning. Efter att denna debatt pågått en tid kommer det att för än fler svenskar än idag vara ställt utom varje tvivel att Ullenhags “nätmyter” i själva verket är obekväma sanningar vars döljande kosmetika flagnar så som billigt och dåligt smink brukar göra.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson