INSÄNDARE “Målade hakkors, sönderslagna fönster, mordbränder. Den svenska främlingsfientligheten är ingen fiktion.” Så inleds en artikel i Dagens Nyheter signerad Niklas Orrenius. Dessvärre har han rätt. Rasism och främlingsfientlighet är ingen fiktion, utan är ett faktum. Den bör inte förminskas eller förnekas. Men det finns fler sorters rasism, riktade mot andra grupper. Rasism som Orrenius inte vill prata om utan gömma undan.
Det man inte heller kan förneka är att våldsbejakande människor, styrda av hat eller andra känslor – oavsett gentemot vilken grupp – sällan är genomtänkta, logiska och koherenta. Orrenius tar upp ett komiskt exempel med ungdomar som skrivit ”Sverige forever in my heart”, följt av ett hakkors på en utbränd kiosk. De använde engelska för att uttrycka sin kärlek till Sverige, vilket förstås är helt ologiskt om man vill kämpa för att behålla Sveriges kultur och särart.
Jag har alltid skrattat åt sådana människor, de som på ett enkelt sätt visar hur dumma de är och hur det de står för är i konflikt med vad de gör. Svenskar som gör Hitlerhälsningar och ritar hakkors är därför extra pinsamma, personer som inte kan eller bör tas seriöst. Och de som använder eller bejaka våld för sådana ändamål bör sättas på plats, få sig en ordentlig läxa och aldrig någonsin tolereras. Om man vill stå upp för Sverige och svensk kultur, då uppför man sig inte på det viset. Man skriker inte heller “Åk hem! Om ni stannar dödar vi er!” eller “muslimfitta” efter någon och särskilt inte efter mödrar med sina barn.
Dessvärre finns det hat ute i samhället, det är ett faktum. Det ska motarbetas, genom möten mellan människor, samtal och förståelse. Fast när man pratar om förståelse i Orrenius kretsar, då är detta en enkelriktad väg. Man ska förstå att invandrare och muslimer är här för att stanna, att de också är människor som bara vill leva ett drägligt liv i trygghet. Man ska förstå att majoriteten inte är rånare, våldtäktsmän och ondskefulla.
Något Orrenius dock inte verkar ha förstått är att Sverige är ett av de minst rasistiska länderna i världen eller att ytterst få tänker faktiskt i sådana termer. Den överväldigande majoriteten av svenskar respekterar individen och det sista de skulle göra på är att kasta stenar på invandrare eller rita löjliga hakkors. Orrenius förstår inte heller att vi förstår att han skriver en snyftartikel av det här slaget i syfte att rikta strålkastarljuset mot sverigedemokrater, deras ökande opinionssiffror, för att svärta ned Avpixlat som främlingsfientlighetens högborg och diffust skuldbelägga all diskussion kring invandring och islam genom att räkna upp en handfull hjärtskärande anekdoter.
Det är något fel på en om man inte kan känna sympati med människor som blir utsatta på det viset. Det är dock också problematiskt om man låter bli att förstå den andra sidan. Hur svårt det kan vara att uppleva att ens gamla hemort förändras snabbt och ofta till det sämre och utan att man ens har blivit tillfrågad. Ungdomsgängen som bränner bilar och rånar svenskar beskrivs ofta drivas av känslor av maktlöshet som de försöker få utlopp för. Samma känsla av maktlöshet finns nog även hos de tragiska människor som oprovocerat börjar dra i en kvinnas slöja eller på annat sätt ger sig på invandrare. Skillnaden är att ingen vill ens ta i dessa med tång, än mindre försöka förstå dem.
Det är dock helt rätt att båda dessa grupper bestraffas när de uppför sig på det viset. Att förstå varandra, att prata och diskutera utan förbehåll gagnar dock alla. Men detta sker för sällan. Till exempel skulle kanske inte Orrenius ha använt sig av Amna Ismail Abdulkarim om han var bekant med SD:s förhållningssätt. Denna kvinna pratar god svenska, är högutbildad, arbetar som grundskolelärare och säger sig ha både en stark muslimsk och svensk identitet. Det är i så fall inte bara Sverige utan även SD som välkomnar henne med öppna armar. För det är detta det handlar om att vara svensk. Att assimilera sig, att lära sig språket, att skaffa sig en god utbildning och ett arbete, välkomna Sveriges kultur och ta avstånd från islams mörka sidor och känna sig svensk i hjärtat.
Några saker, hur hemska vissa berättelser än är, har dock Orrenius missat eller utelämnat. Det är där hans artikel haltar och blir intetsägande. Han glömmer att berätta om hur många invandrare som blir utsatta för våld per år (det är trots allt relevant för att jämföra utbredningen av fientligheten), vilka det är som faktiskt kastar äppelskrutt på rabbinen (för såvitt jag vet är det övervägande muslimer som gör detta) osv.
Men framförallt nämner han inte med ett ord det omfattande rasistiska våldet mot alla de vithudade människor och svenskar som dagligen blir rånade, hotade, kallade “hora” eller blir våldtagna, vars fönster krossas, väggar sprejas med hatbudskap osv. Även här vill läsaren säkert se siffror på hur det ser ut i verkligheten för att få en rättvisande bild av hur rasismen i vårt samhälle ser ut. Ty rasism mot vita bör varken förminskas eller förnekas den heller.
Jag fördömer våld i alla dess former. Jag förnekar inte att rasismen finns. Jag tar avstånd från den och bedömer mina medmänniskor på individnivå. Jag anser samtidigt att enskilda anekdoter – hur sanna de i sig själva än må vara – inte kan ge en sann bild av vår komplexa verklighet utan att backas upp med fakta och statistik. Detta sistnämnda tenderar dock att saknas i diskussioner om dessa ämnen. Utan dessa förblir artiklar som den Orrenius nu har skrivit bara enkelspåriga verktyg för att beröra, men inte för att analysera eller nyansera. Det som återstår då är budskapet om att det är fel att trakassera, hota och använda våld.
Gott så. Men om Orrenius inte tror att den absoluta majoriteten av svenskar eller SD-sympatisörer precis som han själv tar avstånd från rasism och våld utan undantar hela denna grupp från principen om alla människors lika värde, då har han problem, dels med sin verklighetsuppfattning men också med sin empati för människor – samma typ av problem som man hittar hos rasister och de har som inte tar avstånd från våldet.
Invandrad svensk
