LÄSARBREV Det kom ett brev från en läsare till redaktionen. Det innehåller en rad tänkvärda reflektioner över hur det är att vara ung och svensk idag, i det nya multikulturella Sverige. Vi väljer att publicera brevet i sin helhet.
Hej. Jag gillar det ni gör.
Min skoltid har präglats av svenskfientlighet trots att jag är uppvuxen innanför Stockholms tullar. Jag tackar Sverigedemokraterna för ordet svenskfientlighet. Det har varit andra generationens invandrare som bildat gäng, gormat “Jag bajsar på Sverige len” och “jävla svenne”. Lärarna, som vuxit upp i ett helsvenskt Sverige, kan inte hantera situationen – inte en enda av dom. Bråkstakarna har bara gillat att bli tillsagda av svenska lärare. Så ÄR det.
Jag vill inte hetsa, jag är ingen idiotisk skinnskalle – jag säger bara vad jag ser. Ingen står upp för det svenska. Ingen visade att det var OK att vara svensk – det hade nämligen aldrig behövts tidigare. Många svenskar tala svenska med brytning för att bli accepterade som coola. Invandrare som lärt sig bra svenska eller dom som hade en svensk förälder övergick medvetet till att bryta. Men man har inte kunnat säga nåt negativt om detta, typ p.g.a. Hitler eller nåt, man blir nämligen rasiststämplad direkt.
I vuxenvärldens ögon är det som om bara svenskar skulle kunna vara rasister. Mer eller mindre ingen vuxen fattar. Dom har vuxit upp i ett helsvenskt Sverige. Så jag kan inte göra NÅNTING när dom säger svennejävel. Om jag säger att jag blir arg fnyser dom bara, och säger “du är den ende som blir arg”, som om det skulle stämma. Om nån idiot säger Blatte till nån invandrare däremot… Då är det samtal med rektorn som gäller, vilket såklart är rätt – men det borde vara detsamma även vid “svennejävel”, men icke.
På min skola förbjöd rektorn istället Den blomstertid nu kommer för att den var rasistisk. I matsalen sitter svenskarna för sig och invandrarna för sig. Invandrare finner varandra och blir vänner just för att dom är invandrare – oavsett varifrån i världen dom kommer och trots att dom aldrig varit utanför Sveriges gränser. Det har bildats en situation där det är coolt att vara invandrare och ett minus i deras kretsar att vara svensk. Du blir utanför om du är svensk om du inte anammar deras brytning. Det kan nog inte det vuxna Sverige sätta sig in i hur det känns.
Jag har sett svenska ungdomar stamma fram “min familj kom hit från Belgien, så även jag är invandrare”, varav invandrargänget – dom coola och brottsromantiserande – asgarvar när svensken medger att det var för hundra år sen. Barn till italienarna som kom på 70-talet narras för att dom inte är “riktiga invandrare”. När Jimmie Åkesson dök upp i TV kändes det som en befrielse. För första gången började man reflektera över varför det såg ut som det gör.
Man hade aldrig tänkt att det inte hade behövt bli så här. Ingen hade ju egentligen frågat svenska folket hur det skulle vara. Dom vid makten förstod inte vad dom höll på med. Dom ville vara snälla och hjälpa folk att fly från krig. Men dom lever långt från mångkulturen och kommer först reagera när den kommer dem invid knuten, som den börjat göra i England. Tills dess kommer dom fortsätta förneka att att Åkesson har rätt.
Det har blivit ett “vi” och ett “ni” i Sverige och det gynnar ingen. Jag tror att den svenska allmänhetens uppfattning är att först hade vi vårt land, och visst, det fanns problem och allt var inte perfekt. Sen dök det upp några invandrare – inget mer med det. Fast det kom fler och fler. Och dom gick omkring på våra gator och såg misstänksamma ut och sen började dom kalla oss för rasister. Och vi hade inte gjort nånting!
Och nu visar ni att Sveriges journalistkår svikit sitt uppdrag, förmodligen p.g.a att man varit rädd för rasiststämpeln, och till vilken kostnad! Det har heller inte blivit bra för invandrarna som ser sig själva som andra klassens medborgare. Det har vuxit fram en verklighet där motsättningarna blivit fler. Reinfeldt är bekymrad över Sverigedemokraterna. Men han tror att dom är skinnskallar och fattar helt enkelt ingenting.
Han förstår helt enkelt inte vad Åkesson säger, för han bor inte i den verklighet dom flesta andra bor i. Han svamlar om att det inte skulle finnas ett vi och ett ni, som om Åkesson hittade på. Men det är ju Reinfeldts och hans företrädares fel att det blivit ett vi och ett ni. Samma sak händer i hela Europa. Det växer fram ett ursprungs-Europa och ett invandrar-Europa. Till den enda nyttan att makten kan klappa sig själva på axeln en stund till. Makten har flis att köpa sig bort från Tensta – hela gänget bor typ i Danderyd eller högst i Täby.
Tänkte egentligen inte skriva allt detta, utan en kommentar till er artikel om att invandrare prioriteras när svenska ungdomar står utan bostad. Som om det inte vore nog med detsamma när det gäller arbetslösheten – hur löser man den genom att ta hit tiotusentals arbetslösa till hela tiden? Jag blev upprörd av den artikeln men det funkade inte att kommentera p.g.a att jag inte har nåt inloggningskonto.
Men det där är ett problem för mig. Jag är uppvuxen på Södermalm i Stockholm. För ett tag sen publicerades en bild i Metro över tunnelbanenätet, antal ungdomar som snart skulle flytta hemifrån som bodde på varje station samt hur många nya bostäder som skulle byggas på varje station. Jag minns inte exakt, men det kunde stå ungefär “Zinkensdamm, 1 600 ungdomar, 11 lägenheter” eller liknande.
Kanske minns jag fel och överdriver, men siffrorna var så pass uppseendeväckande att man verkligen reagerade. Saken är den att jag är 20 och kort sagt – det finns inga lägenheter – det är helt knökt. Alla andra i min ålder som jag känner har samma problem. Det är bostadsköer på minst fem år för en etta i Farsta på tredjehandskontrakt i bästa fall – så känns det i alla fall.
Många tappar drivet. Vi bor hemma och det går såklart an, men det tär faktiskt på oss. Många bor i små lägenheter och många har syskon så det är trångt. Att som 22-åring snubbla omkring hemma bland småsyskon är inte direkt tillfredsställande. Och våra föräldrar tröttnar också, även om dom är schyssta såklart. Dom kunde utan problem flytta hemifrån när dom var 17. Den inställningen lever kvar, man “ska” liksom ha flyttat hemifrån när man är 25. Annas är det ett minus socialt.
Men det enda vi ser är att det dyker upp folk från Afghanistan som inte kan svenska men som plötsligt hittat lägenhet mitt på söder. Vi ser att bråkstakarna från skolan får hjälp av sina kontaktpersoner till lägenheter på Mariatorget och vid Hornstull. På TV hör vi att det byggs mycket, men mestadels dyra bostäder där man inte har råd att bo, lägenheter som uppenbarligen måste vara till för nån annan. Vi hör Sten Odin, eller vad han heter, säga att “vi måste bygga” men då handlar det alltså om dessa dyra lägenheter norr om Valhallavägen? Var ska vi bo? Ska vi bo hemma tills föräldrarna dör och sen ärva lägenheten? Och många av oss är arbetslösa.
Samtidigt håller man modet uppe och tänker “det är inte så illa, vi måste ta oss i kragen”. Vi vill inte klaga och vara till besvär. Vi ser oss inte som offer! Men ändå är det många som känner sig, liksom, oönskade. Sveriges ungdom känner sig överflödig, bortprioriterad och icke behövd, om jag ska ta stora ord i mun. Vi fattar inte vad som händer. Vi är vanliga ungdomar, som gjorde läxorna, skött oss, har föräldrar som skött sig och knegat. Vi vill ingen nåt ont. Vi är många. Nu känns det som att det är var och en för sig – hur du än når dit spelar ingen roll, bara bli miljonär och köp ett eget boende. Det är upp till dig. Annars kan du fan dra.
Du är svensk och så oerhört privilegierad, du har ingen rätt till nåt mer. Dom vid makten (är medveten om att jag skriver “dom”) verkar ha nån sorts “den som har en miljon är lika mycket värd som den som har en miljard”-inställning när dom bygger bostäder och demokrati, och samtidigt vill dom ta hit ännu fler arbetslösa och bostadslösa. Åker man några stationer på tunnelbanan så hör du inte svenska längre. Vi känner oss bortprioriterade. Vad ska vi ha vårt land till? En del ger upp och skiter i allt.
Och sen om islamiseringen som ni skriver om. Det måste vara en stor skillnad gentemot 60-talets Sverige då det knappt fanns en muslim i Sverige. Men jag tog alltid snacket om islamisering med en stor nypa salt. Fast gång efter annan har man hamnat i möten med människor på olika platser, exempelvis på en busstation mitt i natten, där en man från mellanöstern pratar om att jag borde läsa Koranen och att judar är ett helvete. Man tar det för en enskild dåre. Men så möter man då och då fler.
På Kungsgatan under Pride möter man en som kväder ur sig hat mot homosexuella. Vid S:t Eriksplan möter man en som skämtsamt – men med en allvarlig ton – säger att alla judar är skit. Och allihop man möter är från Mellanöstern. då stannar man upp och tänker till: det finns många som går omkring här och inte ställer upp på vad vi kallar för västvärldens värderingar. Ingen svensk jag känner skulle säga såna saker.
Jag vet inte. Livet går vidare. Fortsätt. Jag gillar er.
Alex
