REPLIK Idag publicerar DN Kultur en artikel signerad journalisten Annika Hamrud om oss på Avpixlat. Vi misstänker att DN Kultur inte är intresserade av att ta in en replik från oss så vi väljer att kommentera artikeln här i stället.
Artikeln är publicerad under temat “Högerextremismens nya ansikte”. Redan där slås den oseriösa tonen an. DN och Hamrud får förstås välja vilka etiketter de vill, det är upp till dem om de inte vill framstå som seriösa publicister och debattörer. Man gör det väl enkelt för sig när man i stället för att argumentera nöjer sig med att stämpla vår granskning av det svenska massinvandringshaveriet och kritik mot mediaetablissemangets osunda fraterniserande med den politiska makten, dess censur och förmyndarskap i nyhetsförmedlingen med epitet som “högerextrem”.
Som rubrik har DN satt ett intevjucitat från debattören och bloggaren Mats Dagerlind vars artiklar vi emellanåt publicerar: “Man kan inte ha respekt för en lag där det är okej att kalla svenskar idioter“. Citatet är taget från ett resonemang kring hur förre JK Göran Lambertz alldeles på egen hand bestämde att lagen om hets mot folkgrupp bara ska skydda vissa minoritetsgrupper medan det ska anses vara helt lagligt att hetsa mot exempelvis etniska svenskar och troligtvis också mot kristna och heterosexuella. Vad frågan handlar om är således likhet inför lagen med samma skydd för alla och omvänt, möjligheten att kritisera olika grupper på samma villkor utan att riskera åtal.
Vi skrev om detta under rubriken “Pressfrihet och rättssäkerhet” när vi startade Avpixlat och Mats Dagerlind utvecklar konsekvenserna av Lambertz agerande i ett inlägg på sin blogg som även publicerades hos numera nedlagda Politiskt Inkorrekt – PI. Det är hur denna lag tolkas i strid med grundläggande rättsprinciper som det är svårt att ha respekt för, en godtycklighet som går igen även i andra delar av svensk lagstiftning. Det finns en allvarlig rättsosäkerhet och oförutsebarhet på detta område och det är ett av skälen till att Avpixlats redaktion valt att vara anonym. Lagen har i sin alltmer långtgående utformning även kritiserats av sådana skriftställarauktoriteter som Svante Nycander, bl.a. långvarig chefredaktör på Dagens Nyheter, för att utgöra en otillbörlig inskränkning av yttrandefriheten.
Hamrud påstår också att Mats Dagerlind skulle ha fallit i onåd hos oss på redaktionen. Vad hon grundar de uppgifterna på framgår inte men vi kan hur som helst dementera alla sådana rykten. Det går knappast en vecka utan att vi publicerar en debattartikel av Dagerlind och vi har inga planer på att sluta med det.
Hamrud kommer så in på området pressetik. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson citeras i ett av sina mer filosofiska ögonblick där han slår fast att “etiken har ett egenvärde som skiljer människor i ett civiliserat samhället från barbariet“. Hamrud mer än antyder att vi på Avpixlat inte skulle hålla oss med några etiska riktlinjer bara för att vi inte i alla delar godtar just de riktlinjer som PO och PON tagit fram.
I verkligheten drivs Avpixlats publicistiska verksamhet av ett mycket starkt etiskt patos – vi står exempelvis på brottsoffrets sida när andra medier skyddar brottslingen, vi står upp för svensk demokratisk värdegrund när andra ger efter för påtryckningar från grupper med medeltida värderingar och vi slår vakt om sanningen när andra medier sprider lögner och ägnar sig åt censur och förmyndarskap. Vi ställer inte upp på PO:s bekväma tolkning att kvällspressens boulevard- och hyenajournalistik skulle rymmas inom begreppet “allmänintresse” men att den angelägna politiska granskning vi ägnar oss åt inte skulle göra det. Det är ett axplock av vad som är etik för oss.
Det är också lite rörande när Bill (Jan Helin) och Bull (Thomas Mattson) på Aftonbladet respektive Expressen ska förneka att man vitpixlat brottslingar av utländsk härkomst. Mattson vidgår visserligen att det skett men bara vid något enstaka tillfälle och bara innan han blev chefredaktör. Jan Helin som alltid ska vara värst i sammanhang som dessa förnekar helt att tidningen ägnat sig åt dylikt. Bilden nedan säger dock något annat. Aftonbladet publicerade en artikel den 8 oktober förra året om en deltagare i talangjaktsprogrammet Idol i TV 4 som misstänktes för att ha misshandlat sin flickvän. Till vänster ses den bild som tidningen publicerade på den misstänkte gärningsmannen och till höger en bild på hur han ser ut i verkligheten.
Som vanligt ska det konspireras lite om kopplingar till Sverigedemokraterna med utgångspunkt i att riksdagsledamoten Kent Ekeroth hjälper oss genom att upplåta ett bankgiro för donationer. Det tycks inte spela någon roll hur många gånger vi upprepar att vare sig Ekeroth eller någon annan Sverigedemokrat har något redaktionellt inflytande över vad vi skriver. Om man vill kalla oss för en oberoende Sverigedemokratisk nättidning så kan vi acceptera det men de mer vidlyftiga spekulationerna känns både oseriösa och tjatiga.
Hamrud vill också göra gällande att vi skulle ingå i den så kallade counter jihad-rörelsen. Hon hade med en snabb sökning kunnat konstatera att vi inte pratar om det begreppet och än mindre deklarerar oss utgöra en del av den rörelsen. Vi kritiserar däremot ofta islam och vi publicerar med jämna mellanrum videoklipp och texter från internationella islamkritiker, bl.a. Pamela Geller som nämns i Hamruds artikel. Det innebär inte nödvändigtvis att vi skriver under på varje bokstav som dessa debattörer har uttalat och skrivit. Vi bekänner oss inte heller till teorin om Eurabia i betydelsen av en centralstyrd muslimsk sammansvärjning att ta över Europa. Vi anser däremot att begreppet ändå är användbart som ett namn på den dystopi som kan bli resultatet av muslimsk massinvandring i kombination med hållningslös multikulturalism.
Att Hamrud inte gillar det vi skriver är en sak men formuleringar som följande ställer man sig ändå lite frågande inför:
– Redaktionen hotar också människor med att de ska hängas ut på sidan om de beter sig på ett sätt som inte faller i smaken. Något allmänintresse krävs inte, redaktionens egna vendettor blandas friskt med internationella nyheter och pressmeddelanden från SD.
Vad är det för “vendettor” Hamrud talar om? Är det artiklar som denna där vi replikerar på vad andra skriver om oss i media? I alla andra sammanhang brukar det kallas för debatt och replikskifte men när vi bemöter kritik är det alltså “vendettor”. Och vad är det för “allmänintresse” Hamrud egenmäktigt anser inte föreligger? Vi skriver ju i första hand för vår läsekrets och bland dem har vi erfarit ett stort intresse att läsa just denna sorts bemötanden av de ofta ovederhäftiga påhopp vi utsätts för i andra medier. Att det inte är intressant läsning för Hamrud är en annan sak. Vad Hamrud menar med att vi hotar att hänga ut människor för att de ska agera på ett visst sätt förklaras inte heller. Halvkväden av det slaget går inte att bemöta och en seriös journalist ägnar sig inte åt sådana.
Hamrud exemplifierar hur vi skriver med att nämna frilansskribenten och juristen Liv Landell som skrev en krönika på Juseks hemsida om oss och som vi sedan bemötte. I Hamruds rekapitulering nämns inget om hur Landell i sin krönka kallade oss för främlingsfientliga och rasistiska och påstod att vi “kräks ut hat” osv. Vår replik på dessa anklagelser reducerar Hamrud däremot till att vi skrivit “vilken idiot hon är”. Det är ren lögn och vem som vill kan läsa vad vi faktiskt skrev HÄR och förvissa sig om både detta och att vi lade ned både tid och möda på att skriva en seriös replik.
Naturligtvis får också bara Landell komma till tals om detta i Hamruds artikel. Hon tycker att vi är ynkliga och slappa som är anonyma och att det inte går att debattera när den ena sidan är “ansiktslös”. Vi tycker i stället att det är ynkligt och slappt att använda vår anonymitet som ett svepskäl för att inte ta debatten men vår åsikt är inte intressant för Hamrud. Vi undertecknade dessutom vårt svar till Landell med “Redaktionen”. Det är inte mer ansiktslöst än de politiska ledare andra tidningar skriver så gott som dagligen och den praxisen har Landell troligen inga problem med eller motsvarande åsikter om att det inte går att debattera mot.
Landell inser i sin egenskap av både journalist och jurist utan tvekan också värdet av att kunna förmedla information anonymt, men just i vårt fall är det bekvämt att låtsas inte förstå varför vi vill vara anonyma och använda det emot oss. Landells invändningar handlar inte om att vilja men inte kunna debattera utan om en frustration över att inte med lagboken som slagträ få tyst på oss. Det framgår om man läser vidare i Hamruds artikel där Landell sägs inte vara ensam om att efterlysa en juridisk prövning av det som skrivs på vår sajt. Juridikprofessor Mårten Schultz skulle gärna se en lagföring för medhjälp till hets mot folkgrupp eller upphovsrättsbrott.
Schultz missbrukar grovt sin professurs auktoritet när använder den till att mot bättre juridiskt vetande skrämma människor från att ha något med oss att göra:
– Uppsåtet är tydligt och de som medverkar i Avpixlat exponerar sig för stora risker. Jag är inte lika övertygad om att de som är kända inte kan dömas som medgärningsmän eller medhjälpare.
Mycket luddigare men samtidigt också olycksbådande kan man väl knappast uttrycka sig – vilket uppsåt, vilka risker? Medgärningsmän och medhjälpare till vad? Hamrud har även fått en viss kammaråklagare vid namn Helene Gestrin att uttala sig i samma riktning:
– Om man har konstaterat att ett hetsbrott begåtts så behöver man inte visa vem som begått det för att bevisa medhjälp.
Nu är vi inte jurister på redaktionen men grundprincipen i svensk lagstiftning är ändå att man ska ha utrett och lagfört någon för ett huvudbrott för att kunna lagföra någon annan för medhjälp till samma brott. Det har blivit stort rabalder i juridiska kretsar när man frångått den principen, till exempel i Pirate Bay-rättegången. Till saken här hör förstås också att inget av det vi skrivit har varit föremål för någon utredning om hets mot folkgrupp. Att enskilda personer som vill att det vi skriver ska kunna tystas med hjälp av det lagrummet och därför – utan att ge konkreta exempel förstås – påstår att det “kan” vara fråga om hets är liksom inte samma sak, inte ens om den som säger det heter Mårten Schultz.
Så vitt vi känner till kan brottet hets mot folkgrupp inte utredas utan att det finns en gärningsman och även om ingen gärningsman behöver fällas för att någon annan ska kunna dömas för medhjälp så är väl i varje fall ett grundrekvisit att ett domstolsutslag finns på att ett sådant brott faktiskt har begåtts. Det är dessutom minst sagt långsökt att göra gällande att exempelvis Kent Ekeroth skulle kunna dömas för medhjälp för att han upplåter sitt bankgiro eller att en skribent som Mats Dagerlind skulle kunna dömas för vad vi skriver i vårt redaktionella material bara för att han låter oss publicera sina debattartiklar. Dessa hotelser framstår som föga mer än tomma tunnors skrammel.
Precis som alla andra har Hamrud också svårt att hålla isär det vi på redaktionen skriver från det våra läsare skriver i kommentarsfälten. En märklig omständighet är att det bara är när det gäller oss och vår föregångare Politiskt Inorrekt – PI som man har problem med att göra denna distinktion. Vi ser sällan Jan Helin eller Thomas Mattson få klä skott för vad nåt troll skrivit i kommentarsfälten under deras artiklar. I likhet med Mattson och Helin tar vi inte ansvar för de åsikter som uttrycks i kommentarsfälten.
Vi städar så gott vi förmår bort olämpliga kommentarer och detta görs av frivilliga externa krafter eftersom vi på redaktionen omöjligt hinner med också den uppgiften. På större tidningar där man har lika stora kommentarsvolymer som vi anlitar man ofta företag till detta arbete. Det har inte vi råd med. Det är bekvämt för Hamrud och andra politiska motståndare att använda för dem misshagliga kommentarer emot oss. Om någon av dessa åtminstone vid något enda tillfälle mejlat oss på redaktionen och bett oss ta bort en sådan kommentar hade dessa skriverier kunnat vara förenade med någon trovärdighet. Men detta har aldrig inträffat.
Hamrud ägnar också en del av sin artikel till att diskutera våra påstådda upphovsrättsbrott. Mer exakt handlar det om ett tillfälle då vi ville belysa skillnaden mellan svenska ungdomars fritidsintressen som bollspel och de mer nysvenska – gaturån, överfallsvåldtäkter, stenkastning på polis, skottlossning mot bussar osv – som i massinvandringens spår etablerat sig på senare är i stadsdelar som Seved i Malmö. Vi återpublicerade då en bild från tidningen Östran på de fina svenska grabbarna med några uppskattande ord. Uppskattning var dock inte vad Östrans chefredaktör Bo Hedin uttryckte över vårt bildlån. Vi tyckte han var lite fånig som inte lät oss framhålla hans hembygds killar som ett svenskt föredöme och använda bilden för detta ändamål, men vi tog förstås bort bilden enligt Hedins önskemål. Att Hamrud i sin artikel gör stor sak av denna lilla incident är lika fånigt det.
Hamrud menar också att vår bevakning av bl.a. muslimer och romer har intensifierats. Det tar vi som en komplimang även om det nog inte stämmer, vi har alltid skrivit mycket om dessa folkgrupper. Sant är dock att vi aviserat en mer ingående bevakning av just romer, eller zigenare som vi mindre multikulturellt trendkänsliga fortsätter att säga, och det har sin förklaring i att regeringen aviserat 2012 som “romskt kulturår” då denna problemgrupp i samhället ska vitmålas på bästa multikulturella vis. Det ställer förstås också högre krav på oss att förmedla de delar av den romska kulturen som övriga medier och offentliga institutioner så ofta glömmer bort.
Vi kommer även i övrigt att fortsätta fullgöra vår viktiga uppgift i det i så många avseenden likriktade medielandskapet. Att våra antidemokratiska motståndare bekänner färg och visar sina totalitära ansikten och inte generar sig över att vilja tysta vår oppositionella röst med hot, maktmedel och ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten är skrämmande men samtidigt bra och ett tydligt kvitto på att det vi gör faktiskt har betydelse. Så har den illegitima makten alltid uppträtt när den känt sig hotad.
- Redaktionen
