OPINION Varför kallas det rasism när några gör det men inte när andra står för det? Mot bakgrund av ett tilltagande fenomen inom svensk brottslighet där gärningsmannen har utländsk bakgrund och exklusivt utser sina offer pga deras svenska etnicitet, finns det anledning att ställa den frågan och fundera lite kring den politiska korrekthetens och multikulturalismens inbyggda logik eller snarare brist på sådan i hur man definierar rasism. Det perspektiv som förhärskar är ett förlegat kolonialistiskt, där förtryckaren alltid är västerländsk och vit och den förtryckte alltid av annan etnicitet. Den omvända rasismen förnekas liksom den mellan olika invandrargrupper. Men finns det någon mer utpräglat rasistisk tanke än denna – att exklusivt tillskriva den vita rasen och västerländska kulturen den negativa egenskapen att vara rasistisk?
Vi kan ta diskussionen i SVT Nyhetsbyrån om Ruben Östlunds film Play – som återges i ett inlägg här strax nedanför – som exempel på detta fenomen. I Östlunds film blir vita svenska småkillar i förorten rånade på sina mobiltelefoner av lite större svarta invandrarkillar. I panelanalysen av filmen radar man upp den ena vidlyftiga bortförklaringsteorin efter den andra – från Özz Nujens flummiga idéer om att svart och vitt här bara är ett klassiskt filmgrepp och symbolspråk för något helt annat, via Claes Malmbergs tankar om att det handlar om vuxenvärldens frånvaro till Alexandra Pascalidous fullständigt hårresande resonemang där offer och gärningsmän har bytt plats.
I denna kvinnas förvridna men politiskt korrekta verklighetsuppfattning är de svarta förövarna de verkliga offren eftersom de inte har någon framtid att påräkna utom möjligen som diskplockare på nån restaurang. I hennes verklighet gör det heller inte något att offren blir rånade eftersom de är vita svenskar och har en ljus framtid att se fram emot. Pascalidou anser också att vi, i stället för att prata om det här, borde tala om “rasismen” – som hon alltså menar är något helt annat och motsatsen till vad som försiggår i Östlunds film. De rasister Pascalidou syftar på är förstås vi svenskar, eftersom vi enligt den politiskt korrekta diskursen är de enda som kan vara rasister i Sverige.
Dags för en reality check: De här unga svarta killarna från Somalia har bjudits in till den svenska välfärden från ett land i kaos och upplösning, Här har de erbjudits ett liv i ett ordnat samhälle i stället för i ett i krig, en gedigen skolutbildning i stället för analfabetism. Deras föräldrar och därmed de själva får fullständig försörjning från det sociala, de flesta i 10 år eller mer. Allt detta bjuder vi på – arbetande svenskar betalar för det via skattsedeln.
Pascalidou, som själv är invandrare, spottar svenskarna i ansiktet när hon säger att vi ska prata om vår rasism, att vi svenskar – som ger allt detta och mer därtill, inte bara till några stycken utan till många tusentals flyktingar varje år – ska diskuteras i termer som rasister samtidigt som de svarta invandrarungdomar som tackar sin generösa värd genom att råna honom ska ses som offer och utsatta, personer som vi ska tycka synd om. Detta är förstås ett fullständigt bisarrt sätt att resonera.
Det Ruben Östlund bekriver i sin film är rasism och inget annat. Svarta killar väljer medvetet ut offer från en annan ras och grupp än sin egen eftersom de anser att dessa inte har samma värde. Det är ett tydligt vi och dom-tänkande där rånarna definierar “vi” som att vara svart med invandrarbakgrund och “dom” som vita och etniska svenskar. Den som påstår något annat – må det vara en TV-profil, journalist, sociolog eller politiker – ljuger alternativt har skallen så långt upp i sitt eget multikulturella arsle att vederbörande inte kan se verkligheten för all skit.
Mats Dagerlind – Demofon
