INTEGRATIONSHAVERIET Dagens Nyheter publicerade igår en förhållandevis rättfram artikel författad av Lasse Granestrand med ett dystert facit över den svenska invandrings- och integrationspolitikens misslyckande i form av ökad arbetslöshet och växande utanförskap. Det är svårt att värja sig för att mellan raderna I Granestrands faktaredovisning höra en uppmaning om att läsa principprogrammet för det parti i Sveriges riksdag som precis blev socialkonservativt.
Vi får reda på att andelen utrikes födda bland alla som är registrerade som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen har ökat dramatiskt de senaste sex åren, från 22 procent till 35 procent idag, dvs en ökning med 13 procentenheter. I absoluta tal är 132.241 av de total 372.389 inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen utrikes födda. Prognosen är att andelen utlandsfödda kommer att öka ytterligare nästa år. Siffrorna bygger på Arbetsförmedlingens egen statistik. Värt att notera är att Arbetsförmedlingen ändå friserat bort en stor andel med utländsk härkomst som är att anse som en del av svensk massinvandring genom att bara räkna in dem som är födda i utlandet.
Regeringen sjösatte som de flesta känner till för en tid sedan en reform som man kallade för typ det största sedan hjulet uppfanns och som gick ut på att nyanlända numera inte skickas direkt till det sociala utan får knacka på hos Arbetsförmedlingen först. Alla, utom reformens naiva ingenjörer och personer med intresse i att ljuga om konsekvenserna av svensk massinvandring eller dölja den med kosmetika, insåg redan då det slogs på stora trumman för detta revolutionära paradigmskifte i svensk invandringspolitik att det knappast skulle bli mer än en fingertutt. Faktum är att det blivit mindre än så, mindre än ingenting t.o.m. Integrationen fortsätter nämligen inte bara att gå åt fel håll, det är dessutom en utveckling som accelererar.
Att Sverige och den svenska regeringen har fått högsta betyg i EU på integrationsområdet och massor av beröm för detta berättar därför tre saker – 1) att det är byråkrater som läst flosklerna i regeringens avsiktsförklaringar (författade av mästaren på området, integrationsminister Erik Ullenhag) i stället för att titta på verkligheten (studien där Sverige är bäst mäter formella rättigheter, inte resultat), 2) hur illa ställt det är i en del andra EU-länder som tidsmässigt ligger steget före oss i massinvandring och 3) hur enorma belopp Sverige lägger på att motverka den totala misär som uppstått i andra länder i massinvandringens spår där man inte har samma tradition av starka sociala skyddsnät.
I motsats till Sverige har dock flera av dessa problemländer – England, Tyskland, Frankrike, Italien, Holland osv – nu börjat vakna till politiskt och erkänner öppet att experimentet med multikulturens och de vidöppna gränsernas politik kommit till vägs ände. I Sverige har vi en statsminister som hellre berättar om sin farfars far, den svarte cirkusartisten, och gör upp med om möjligt än mer ansvarslösa migrationspolitiker såväl inom regeringen (Centerpartiet) som utanför (Miljöpartiet).
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, som ingår i den ministertrojka som nu åker land och rike kring för att predika massinvandringsevangelium, säger sig hellre vilja använda den vanliga officiella månadsstatistiken från SCB, och det förstår man ju eftersom den på ett bättre sätt döljer var skon klämmer när det gäller Sveriges höga arbetslöshetssiffror. Engström vidgår dock att gapet när det gäller sysselsättning mellan infödda och utrikes födda är oroande och måste minska.
I motsats till partier med verklighetsförankrade lösningar på hur detta ska åstadkommas (läs SD) så anser förstås Engström och hennes närmast sörjande ministerkollegor att detta ska ske genom att pytsa in ytterligare mångmiljardbelopp i subventioner och arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av instegsjobb, nystartszoner, RUT-avdrag för av utlänningar utförda hushållsnära tjänster, sänkt krogmoms för av utlänningar utförda restaurangtjänster osv osv.
Sedan finns det inga pengar kvar för att göra det som egentligen skulle behöva göras, dvs utbilda bort missmatchningen mellan den befintliga arbetslösa arbetskraften och företagens arbetskraftsbehov. Men det löser man i stället med den nya arbetskraftsreformen. Eller det var tanken i varje fall, en tanke som visade sig inte vara så färdigtänkt eftersom reformen mest har använts för att kringgå migrationsreglerna och för att ta in okvalificerad arbetskraft som är glada att arbeta för mat och husrum som en utländsk entreprenör förklarade för SVT Rapport på frågan om varför han inte anställde någon av alla de arbetslösa som redan finns i Sverige.
DN ställer också arbetsmarknadsministern mot väggen genom att påminna om regeringens vallöfte för fem år sedan om att minska utanförskapet. I svaret heter det nu att gapet måste minska till 2014. Man undrar vad svaret blir 2014. Återigen gör sig historien om skräddaren och fingertutten påmind. Engström hänvisar också till det samarbete hon nu inlett tillsammans med integrationsministern och migrationsministern för att möta denna utmaning. Det är alltså den propagandarundresa till kommunerna som vi skrivit om (se länk ovan) som avses. Engström skyller också ifrån sig på finanskrisen: “Vi får komma ihåg att vi haft den värsta ekonomiska krisen på 100 år under perioden. Och de som får lämna arbetslivet först är de svagaste“.
Sanningen är dock att en mycket stor andel av de arbetslösa utrikes födda i den nedslående statistiken aldrig någonsin har haft ett arbete i Sverige och att detta inte beror på konjunkturen utan på att de helt saknar kompetens som efterfrågas på svensk arbetsmarknad, de är ofta inte ens läs- och skrivkunniga, talar inte svenska osv. De tillhör en arbetskraftsreserv som inte skulle komma i arbete ens under den mest överhettade högkonjunktur. Och samtidigt fyller vi, med en alltmer expansiv invandringspolitik, varje år på med många tusen fler av denna sorts arbetslösa.
Nästa år, då identifieringskraven för anhöriga somalier åter tas bort efter en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet, kan komma att bli ett svensk rekordår vad gäller påfyllning av denna arbetskraftsreserv. Hur Hillevi Engström ska få gapet i arbetslöshetsstatistiken mellan inrikes och utrikes födda att minska med en sådan politik är en gåta. Eller egentligen inte. Varje seriös bedömare inser förstås att Engström kommer att stå och skrapa med foten igen efter valet och ha ett nytt framflyttat årtal som målsättning när dagens andel på 35 procent utlandsfödda arbetslösa ökat till 50 procent.
Hillevi Engströms stabschef Fredrik Östbom har en än mer verklighetsfrånvänd inställning. Han säger till DN att de siffror tidningen tagit fram tillsammans med Arbetsförmedlingen mäter “en förändrad kundstruktur”. I själva verket är ökningen från 22 till 35 procent något positivt menar Östbom – det ska bara uppfattas som att fler utrikes födda tagit ett steg närmare arbetsmarknaden genom att registrera sig som arbetslösa. Resonemanget känns igen från när den ökande brottsligheten ska ljugas bort. Det är inte brotten som ökar, bara anmälningsbenägenheten.
Med hjälp av den här statistiken slår DN också hål på myten om migrationen som lösningen på “den demografiska utmaningen” som massinvandringens vänner så ofta använder som skrämselpropaganda mot invandrartrötta svenskar som funderar på att rösta på Sverigedemokraterna. Den infödda aktiva befolkningen minskar till följd av låga födelsetal och pensionsavgångar. Tillväxten av ny aktiv befolkning i åldersintervallet 16 och 64 år består i huvudsak av utlandsfödda. Dessa ar dock i själva verket inte alls aktiva utan arbetslösa. De nybyggare som våra politiker släppt in under förespegling att de ska försörja våra gamla och rädda våra pensioner, får vi nu i stället försörja och rädda.
Inte nog med alltså att ett färre antal förvärvsarbetande svenskar måste försörja ett ökande antal pensionärer, de ska också försörja ett ständigt ökande antal arbetslösa invandrare. Inte undra på att antalet fattigpensionärer ökar och vårdskandalerna i äldreomsorgen avlöser varandra. Hälften av de pengar och resurser som skulle ha använts till att ge dem en trygg och värdig ålderdom går nu i stället till att försörja arbetslösa invandrare och gruppkommande skenflyktingungdomar.
Skrapar man lite på den blanka ytan på Sveriges guldmedalj i EU-mästerskapet i integration framträder en mindre ädel metall. Gapet i sysselsättningsgrad mellan infödda och utlandsfödda i Sverige är enligt OECD större än för samtliga övriga arton länder som ingick i jämförelsen. Skillnaden är 11 procentenheter mellan inrikes och samtliga utrikes födda. Konsekvenserna av svensk massinvandring framträder dock på ett ärligare sätt om man i stället jämför sysselsättningsgraden för infödda och utomeuropeiskt födda. Den är i det närmaste dubbelt så stor, över 20 procentenheter. En annan generande siffra är att varannan utlandsfödd kvinna i Sverige aldrig någonsin har varit ute på arbetsmarknaden. Hur ofta hör man svenska feminister tala om detta jämfört med exempelvis kraven på inkvotering av kvinnor i bolagsstyrelser?
Omräknat i pengar skulle förstärkningen av Sveriges offentliga finanser uppgå till 34 miljarder kronor om invandrare arbetade i samma utsträckning som infödda. Detta enligt en rapport till regeringen 2009. Det är lika mycket som hela den svenska rättsapparaten med polis, åklagare, kriminalvård och domstolar kostar. Det motsvarar också ungefär hälften av landets kostnader för vård och omsorg om äldre (som dock i huvudsak ligger på kommunerna).
DN uppger också utan omsvep att de senaste årens kraftigt stigande arbetslöshetssiffror för gruppen utrikes födda beror på a) en ökad invandring, b) en ökande andel invandring från utomeuropeiska länder och c) en låg utbildningsnivå bland dessa utomeuropeiska invandrare och en hög andel analfabeter. Enligt Arbetsförmedlingens siffror har 40 procent av de utomeuropeiska invandrarna en utbildningsnivå som inte överstiger svensk grundskola och mer än hälften av dessa ligger i det lägre intervallet från analfabetism till ett fåtal års skolgång, dvs de är i princip helt oanställbara på svensk arbetsmarknad.
Det finns förstås bara ett sätt att bryta den här utvecklingen och det är att kraftigt dra ned på den utomeuropeiska invandringen. Även om vi skulle göra detta idag, t ex med de 90 procent som Sverigedemokraterna föreslår, så skulle Sverige ändå ha flera decenniers integrationsarbete framför sig innan skadorna av de senaste tre decenniernas massinvandring reparerats. I vissa avseenden kommer normaliseringen förmodligen att ta ännu längre tid. Det finns inte ett uns av trovärdighet i de blå dunster som ministrarna i den nuvarande borgerliga regeringen slår i ögonen på väljarna. Och från andra hållet kommer dessvärre bara rödgröna dunster av samma slag. Hoppet står till den nya svenska socialkonservatismen. Vi får nog tyvärr räkna med att det hinner bli åtskilligt värre innan detta nya parti i svensk politik vuxit sig så stort att man kan börja vända utvecklingen. En stor portion tålamod rekommenderas.
