INSÄNDARE Med anledning av SD:s landsdagar och den föreslagna ideologiska nyorienteringen mot vad SD benämner socialkonservatism är förstås inte partiets motståndare sena med att än en gång angripa SD. Man tycker att det nya riksdagspartiet borde kunna utsättas för genomtänkt, välformulerad, relevant kritik vid det här laget – på samma sätt som övriga partier granskas och kritiseras. Men att så inte är fallet ser man om man exempelvis läser Expressens ledarredaktions reaktion.
Redaktionen raljerar över Björn Söders bruk av ordet “röja”, och tycks associera detta till minröjning och vidare till militär verksamhet, vilket förklarar det militära ordbruket: “en osynlig armé”, “fotsoldaters”, “fienden”. Slutsatsen är att SD fortfarande är “paranoida och stridsberedda”. För det första kan man konstatera att en text som är så upptagen av ordens valörer bör vara försiktig med att kasta sten i glashus: rubrikens “huligangossar” hör inte hemma på en ledarsida. För det andra tycks inte Expressens ledarsida förstå varför Björn Söder säger att SD inte kommer att “(gm omnämnande l. på annat sätt, avsiktligt l. oavsiktligt) avslöja (ngt som är l. kan antas vara avsett att hemlighållas l. icke föras vidare, t. ex. brott, bedrägeri, hemlighet, identitet)”, vilket är Svenska Akademiens ordboks definition av ordet “röja” – de militära associationerna får stå för ledarredaktionen.
Att redaktionen inte ställer sig denna uppenbara fråga är anmärkningsvärt, med tanke på hur lätt den är att besvara. Det räcker med att läsa Säpos rapport Hot mot förtroendevalda för att förstå varför SD har fattat detta beslut. I denna rapport konstaterar Säpo att “Sverigedemokraternas förtroendevalda utsätts för omfattande och systematiska hot från den autonoma miljön. Även våldsbrott förekommer. Hoten har lett till att flera förtroendevalda lämnat sina politiska uppdrag”. Där har man den fullt begripliga förklaringen – Björn Söder pekar mycket riktigt på att det finns en hotbild mot SD som rimligen även innefattar partiets bidragsgivare. Beslutet syftar således till att värna den demokratiska processen i Sverige – om man riskerar att hotas eller misshandlas för att man ger bidrag till “fel” parti, är detta i själva verket ett angrepp på den svenska demokratin.
Att Expressens ledarredaktion väljer att kommentera detta med att tala om ett SD “mot demokratin” som inte ser “politiska partiers öppenhet mot medborgarna som viktig” är djupt beklämmande, och ett tydligt tecken på denna ledarredaktions bristande förståelse för problematiken kring politiskt våld i Sverige idag och dess bristande respekt för den svenska demokratin. Om SD är “paranoida och stridsberedda” har de all anledning att vara det – just på grund av det politiska våld som ledarredaktionen inte nämner med ett enda ord. Det är skamligt.
Lika skamligt är den självutnämnde komikern Özz Nujens reaktion på Expressens artikel om att SD-anställda skall ha belagts med tystnadsplikt. Nujen skriver: “Tystnadsplikt för SD-anställda. Ja det börjar så, sen blir det tystnadsplikt för hela folket… sen börjar tågen rulla mot lägren”. Som tur är bryr sig knappast någon om vad Nujen tycker och tänker, men hans reaktion är ett tecken på hur debattklimatet i Sverige ser ut idag när SD diskuteras.
Av mer tyngd är då professor Mats Lindbergs text på DN Debatt. Denna text bör läsas tillsammans med Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet, eftersom de båda använder samma slags felaktiga och bedrägliga argument. Båda texterna avvisar tanken om att Sverige en gång i tiden var etniskt och kulturellt homogent; denna föreställning ses som en myt. För att bemöta denna myt konstrueras en annan myt – den att Sverige i själva verket alltid har varit “mångetniskt och mångreligiöst”, för att låna Lindbergs formulering.
Det finns åtskilligt att invända mot denna historieskrivning. Man kan fråga sig om det Sverige där det på 1500-talet var belagt med dödsstraff för romer att uppehålla sig kan sägas ha varit mångkulturellt. Det hela beror på hur man definierar det begreppet. De båda Lindberg skriver under på en definition som faktiskt är helt bisarr: närvaron av andra etniska grupper än den svenska inom rikets gränser gör Sverige till en mångkulturell stat. Med denna definition kan en stat fortfarande sägas vara mångkulturell trots att den ägnar sig åt etnisk rensning.
En långt mer givande definition är istället att tala om mångkultur som ett specifikt sätt att bemöta minoritetsgrupper inom rikets gränser. En stat där det bor romer men där dessa hängs kan inte sägas vara mångkulturell; däremot är staten mångkulturell om den strävar efter att utplåna det maktförhållande som råder mellan majoritet och minoritet. Denna process benämns idag integration, med vilket menas att det i styrkeförhållandet mellan den svenska majoritetsbefolkningen och de olika minoritetsgrupperna bör råda ett jämviktsförhållande.
Mångkulturalismen ser identitetspolitik som det bästa sättet att åstadkomma denna jämvikt, men är paradoxalt nog en essentialiserande ideologi. Anders Lindberg talar om den svenska kulturen som en produkt av mötet mellan svenskt och utländskt, men skiljer inte mellan kulturutbyte, vilket alla kulturer ägnar sig åt, och migration, som inte är en förutsättning för kulturutbyte utan snarare försvårar det frivilliga kulturutbytet. Sverige importerade potatis på 1700-talet men inte sydamerikanska indianer. Vi importerade té och porslin men inga kineser. Idag bakas det gott om pizzor i Sverige, men knappast uteslutande av italienare.
Det är dock viktigt att poängtera att mångkulturalister som Anders Lindberg ser migration av människor som en förutsättning för att en kultur skall kunna ta emot influenser från andra kulturer. Istället för att säga att svensk kultur är den kultur som svenskarna har skapat själva kombinerat med den lokala tillämpningen av främmande influenser, ser han somaliern enkom som bärare av den somaliska kulturen – vill vi få hit influenser från den somaliska kulturen, måste vi således acceptera en omfattande invandring av somalier (och somalier väljs här som exempel just för att den svenska kulturen inte har övertagit en endaste sak från den somaliska).
Det paradoxala med det resonemang som mångkulturalisterna för är att invandrarna inte ses som individer utan som typiska representanter för ett större kollektiv. Man vill inte ha hit begåvade individer, man vill ha hit bärare av andra kulturer. Därigenom reducerar man individen till en ursprungsbeteckning som individen ifråga aldrig får lämna. Att “de” blir “vi” till följd av assimilering ses som ett slags förräderi av det mångkulturella idealet – om alla invandrare blir svenskar byter invandrarna självmant sin identitet och lämnar därmed sin ursprungsbeteckning. Därav Mats Lindbergs ångest inför de olika “kategorier” som han menar att SD delar upp människor i, och som han förknippar med apartheid. I själva verket är det han själv som förespråkar apartheid – han vill ha en permanent uppdelning i “vi och de”, medan SD förespråkar en politik som närmast kan beskrivas som anti-apartheid.
Vill man finna rasistiskt tankegods idag, går man till de personer som kritiserar SD genom att hänvisa till ett mångkulturellt ideal. Vill man finna avhumanisering och demonisering av ett slag som mycket väl kan leda till lägren, går man till de “antirasister” som resonerar på samma sätt som Pim Fortuyns mördare, som motiverade mordet med att han ville försvara invandrare mot Fortuyns kritik. Och vill man finna en bedrövlig avsaknad av respekt för de hot den demokratiska processen i Sverige idag utsätts för, läser man valfri dagstidnings ledarsida.
Magnus Larsson, konservativ akademiker
