OPINION Sveriges migrationsminister Tobias Billström (M) är inte en person jag skulle hålla fram som ett ansvarsfullt föredöme på området invandringspolitik. Men vid de tillfällen då massinvandringsextremister i de andra samarbetspartierna helt tappat koncepterna har Billström ändå visat att han förmår sätta ned foten. En sådan fråga är den om vård åt illegala, där migrationsministern sagt ifrån att han inte ämnar godkänna ett förslag som innebär “allt åt alla”.
Tidigare har Miljöpartiet, med vilka regeringen träffat en migrationspolitisk ramöverenskommelse, ondgjort sig över Billströms ställningstagande i denna fråga. Nu stämmer så ett par centerpartister, Abir Al-Sahlani och Stina Bengtsson, in i klagosången. I en debattartikel i Svenska Dagbladet slungar de diverse illa underbyggda anklagelser mot migrationsministern för att denne ännu inte låtit utredningen “Vård efter behov och på lika villkor – en mänsklig rättighet” (SOU 2011:48) gå ut på remiss.
De allvarliga bristerna i utredningen, framför allt beträffande kostnadsberäkningar, som migrationsministern pekat på viftas bort med argumentet att frågan om vad reformen kostar skattebetalarna inte är relevant (?!). Al-Sahlani och Bengtsson försöker också ifrågasätta Billströms auktoritet och ägande av frågan genom att peka på att utredningen tillsattes av socialdepartementet med socialminister Göran Hägglund (KD) som ansvarig. Trots att förslaget specifikt och avgränsat berör illegala migranter menar de två centerpartisterna att detta är en utredning som bara handlar om vård, inte om migration. Så här säger de bl.a:
Ändå kräver Billström att utredningen görs om därför att han saknar kostnadsberäkningar. Men faktum är att det inte är kostnaden som är relevant i det här fallet. Det är snarare människors rätt till vård och de internationella konventioner som Sverige har ratificerat som är relevanta. Det vill säga helt enkelt ren och skär medmänsklighet som Sverige är skyldigt att tillhandahålla.
Utredarens uppdrag var inte att ta reda på om papperslösa skulle få rätt till vård, utan hur en sådan tillgång till vård skulle se ut. Därför var det inte heller naturligt att lägga tyngdpunkten på de kostnadsberäkningar som Tobias Billström efterlyser.
Kostnaderna och belastningen på den redan hårt ansträngda svenska sjukvården må vara irrelevanta för Al-Sahlani och Bengtsson, som troligtvis har privata sjukvårdsförsäkringar och goda möjligheter att kompensera för besparingarna i den offentligt finansierade sjukvården. För den genomsnittlige svenske vårdtagaren och skattebetalaren och för landets gamla och svårt sjuka är dessa faktorer och vilka prioriteringar som görs i vårdbudgeten däremot i allra högsta grad relevanta.
De internationella konventioner som hänvisas till innebär ingen skyldighet för Sverige att ge gratis heltäckande sjukvård åt alla människor i hela världen. Värt att förtydliga när Al-Sahlanis och Bengtsson ägnar sig åt diffust tal om “medmänsklighet” är att den grupp vi pratar om här faktiskt är personer som olagligt uppehåller sig på svensk mark, som inte respekterar svenska migrationsmyndigheters ut- och avvisningsbeslut eller som aldrig någonsin ens brytt sig om att söka asyl eller uppehållstillstånd i Sverige.
Många av dem ingår dessutom i organiserade underjordiska nätverk och ljusskygga parallellsamhällen som etablerats i Sverige allteftersom denna olagliga företeelse vuxit i omfattning. I dessa nätverk ingår också halvkriminella arbetsgivare, ofta själva med utländsk bakgrund, vars affärsidé bygger på att använda illegala som billig eller gratis arbetskraft. En del aningslösa svenskar med ett missriktat godhetspatos – vårdpersonal, socialarbetare, kyrkoanställda osv – lånar sig dessutom till att bli nyttiga idioter i dessa aktiviteter. En del av de illegala har andra skäl till att uppehålla sig i Sverige under samhällets radar – de ägnar sig åt regelrätt organiserad brottslighet.
Anmärkningsvärt är också att regeringens och Miljöpartiets reform för arbetskraftsinvandring tillåts fungera som ett stödben i denna illegala verksamhet. Många kommer hit med påhittade löften om anställning och använder Sverige som transitland för att ta sig vidare till andra länder. Andra som kommer är ekonomiska migranter som inte lyckats ta sig in i Sverige asyl- och anhörigvägen och i stället köpt sig en biljett in i landet i form av ett anställningslöfte från någon mindre nogräknad arbetsgivare de kommit i kontakt med pga att man har samma nationalitet.
Denna sista grupp uppehåller sig formellt sett inte olagligt i Sverige men används ofta på samma sätt som de illegala som billig arbetskraft med hot om att annars bli uppsagda och då bli av med sitt uppehållstillstånd och tvingas lämna landet. Några av dem övergår efter ett tag också till att bli illegala när slavkontraktet löper ut eller de bryter detta i förtid, inte lyckas hitta något annat arbete och väljer att gå under jorden i stället för att åka hem. Förutom att systemet används för att runda Sveriges migrationsregler bidrar det också till att korrumpera hela branscher där inget seriöst företag längre kan verka och konkurrera.
Arbetskraftsinvandringsreformen är trots alla dess brister åtminstone inte avsedd att legitimera illegal invandring, den får bara den effekten genom att vara så slarvigt genomförd. Reformer som syftar till att ge illegala samma rätt till svensk välfärd som medborgare och andra som vistas lagligt i landet är däremot en direkt uppmaning att komma hit illegalt och en urholkning av nationalstatens principer.
De juridiska implikationerna och motsägelserna i att successivt bjuda in illegala i fler och fler av de offentliga välfärdssystemen är uppenbara. Å ena sidan får illegala vård, gå i skola, vara med i facket osv utan att någon inom vården, skolan eller facket har anmälningsplikt till polis och migrationsmyndigheter. Å andra sidan är det fortfarande olagligt att vistas i landet utan uppehållstillstånd och polisens och migrationsmyndigheternas skyldighet att leta rätt på och förpassa dessa personer ut ur landet kvarstår. Under samma offentliga huvudmannaskap finns alltså aktörer som försöker klara upp brott och andra aktörer som ägnar sig åt medhjälp till brott och försvårande av brottsutredning.
Frågan om vård åt illegala ingår i regeringens hafsigt hopkomna migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet. Den forcerades fram efter valet, inte på grundval av politisk samsyn i dessa frågor utan utifrån den gemensamma viljan att stänga ute Sverigedemokraterna från allt inflytande på partiets största profilområde. Därför knakar överenskommelsen märkbart i fogarna, inte minst i fråga om vård till illegala. För medan migrationsministern åtminstone har aviserat effektiva avvisningsrutiner för de som får avslag som en grundläggande del av en generös flyktinginvandring, har Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm den närmast anarkistiska inställningen att ingen är illegal och att alla som uppehåller sig olagligt i landet – även de med avvisningsbeslut – bör få kollektiv amnesti.
Inom Centerpartiet finns de som vill avskaffa nationalstaten Sverige. I CUF:s principprogram kan man exempelvis läsa att Sverige bör ha fri invandring och att man betraktar Sveriges gränser som ett misslyckande. I Centerpartiets förnyelseprogram för integration med namnet “Välkommen till Nybyggarlandet” skissar man på ett Sverige med över 30 miljoner nya invandrare. Centerpartiet är idag det parti i Sverige som har den i särklass mest extrema migrationspolitiken, t.o.m. mer måttlös än både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Mot den bakgrunden är Al-Sahlanis och Bengtssons utspel i den här frågan inte särskilt förvånande. Men det gör det naturligtvis inte mindre anmärkningsvärt.
Det förtjänar att åter slås fast att i motsats till vad de två centerpartisterna försöker inbilla läsarna i sin artikel finns det inga internationella konventioner som ger illegala immigranter rätt att hålla sig undan rättvisan i Sverige och att medan de gör detta obegränsat konsumera våra skattefinansierade välfärdstjänster. Al-Sahlani och Bengtsson uppehåller sig också ensidigt vid vad de anser vara dessa personers rättigheter men inte alls vid deras primära och främsta skyldighet – den att utan dröjsmål inställa sig hos polisen eller migrationsmyndigheterna för att förpassas ut ur riket eller, om så inte redan har skett, få sitt ärende prövat i migrationsdomstol.
Ingen som vistas illegalt i Sverige idag förvägras akut eller brådskande vård. Rekvisiten konventionsefterlevelse och medmänsklighet är därmed uppfyllda. Vad den här utredningen handlar om är något kvalitativt helt annat: den ifrågasätter på ett grundläggande sätt principen att illegala immigranter, i enlighet med ett ordnat samhälles lagar och nationalstatens principer, bör överlämnas till polis och migrationsmyndighet. Den föreslår att vi i Sverige inte längre ska göra skillnad mellan den som har rätt att befinna sig i landet och den som inte har det, mellan medborgare och icke-medborgare. Det är i så fall ett paradigmskifte av en dignitet som borde föranleda politisk debatt och lagändringar på grundlagsnivå. Att implementera något sådant bara genom att låta somliga delar av samhället abdikera från ansvar hör inte hemma i en rättsstat.
Al-Sahlani och Bengtsson säger avslutningsvis att det är dags att ge människor den vård de har rätt till och att något annat inte är värdigt. Man kunde tro att de talar om den senaste tidens vårdskandaler, om alla de gamla som byggt Sverige och som nu till följd av sparbeting och utläggning av äldrevård på lägstbjudande skurkföretag tackas för detta genom att utsättas för den mest hårresande vanvård. Men det är inte dessa människors rätt till vård och ett värdigt bemötande som Al-Sahlanis och Bengtssons appell gäller. I stället vill de ta ytterligare pengar från dessa gamla och sjuka och strö dem över personer som uppehåller sig olagligt i landet. På vilket sätt är det rätt, på vilket sätt är det värdigt?
Mats Dagerlind – Demofon
Länkar:
