OPINION Det räcker inte med antirasism, extremfeminism och genusdagis. Nu har ett nytt begrepp sett dagens ljus: Vithet. Icke förvånande är det genusvetarna som står för det senaste i raden av vansinne. Samtidigt har de förstärkt indelningen i mänskliga raser, vilket kanske inte var idén med det hela. På ett helt osannolikt fikonspråk presenterar “genusforskarna” sin samlade attack mot vitheten som det förtryck vi utsätter de Andra för.
“Vithet” är den konstruktion som vi förtryckare gör oss skyldiga till. Det faktum att vi i Väst har varit dominerande i princip all utveckling de senaste två hundra åren har varit till priset av utsugandet av den Andra (som då är icke-vit). Som bekant är allt och alla sociala konstruktioner i genusvetarnas värld. Det finns inga kön och det finns inga hudfärger. Däremot finns det konstruktioner, hur många som helst. The Matrix datavärld har inte en chans mot genusvetarnas beskrivning av verkligheten.
Sara Ahmed är en av pionjärerna bakom vithetsteorin. Själv betraktar hon sig som icke-vit eftersom hon har en pakistansk far. Så det är inte bara skönheten som ligger i betraktarens öga, Ahmed har givit sig själv etiketten icke-vit så den sociala konstruktionen står hon själv för. Men sådana petitesser ingår inte i vithetsprofeternas värld. Här är det dom som definierar omvärlden för oss icke-vetande och icke-begåvade.
Ahmeds senaste bok: Om föreställd vithet, systerligt medlidande och nya husbyggen recenseras av en påtagligt än mer förvirrad irrhjärna; Irene Molina, kulturgeograf. Blotta yrkestiteln, kulturgeograf, talar till oss från dammiga bokhyllor ljussatt i svart-vitt för att markera den oförsonliga hållningen till mänsklighetens lägre sidor. Molina talar mycket om den feministiska antirasismen och vithetens rasifiering av den Andra (!).
Hur skiljer sig feministisk antirasism från vanlig antirasism? Antagligen vill man bara skydda kvinnor mot den socialt strukturerade vitheten, männen ska ju som bekant elimineras eftersom det är de som har skapat alla strukturer. Ordbajserier som dessa brukar förorena extremisttidningen Kvinnovetenskaplig Tidskrift. Inte helt förvånande sår författare från KVT ofta sin sådd i svensk media.
Lite exempel på hur det låter när Irene Molina lägger ut texten:
Vithet som norm skapas i relation till rasföreställningar hos de Andra, det är alltså Vi:et som konstituerar vitheten. Detta är ett viktigt bekymmer, men jag vill hävda att det blir särskilt relevant men samtidigt särskilt problematiskt inom kontexten de nordiska länderna, där vithet fram till den postkoloniala eran varit en självklarhet, till den grad att den troligen inte ens fanns som en medveten kategori…
Att befinna sig på en föreläsning med denna kulturgeograf måste vara högst upplyftande. Efteråt gungar hela omgivningen av den sociala konstruktion som den består av. Om du är befläckad med mänsklighetens sammanlagda brott genom din vithet, ditt socialt konstruerade kön och rasifiering av de Andra, de icke-vita, då kan du förmodligen också befinna dig skyldig till det mest fruktansvärda brottet av dem alla; god ekonomi – vilket naturligtvis också är en konstruktion.
Kom ihåg detta när du, i din vithet, möter en icke-vit och genast rasifierar denne. Sist en riktig godbit från Molina:
…”jag är en vit forskare”) reproduceras vitheten inte som en terminologi som hjälper oss att förstå hegemoniska normer och rasifierade maktförhållanden, utan snarare som en fast, essentiell kategori som reproducerar vithet som en säker väg till privilegier (vilket vithet inte utgör i alla kontexter, särskilt i intersektion med klass och genus). Det är alltså i förhållande till de icke vita kropparna, de rasifierade exkluderade kropparna, de kroppar som på detta sätt förvandlas till hemlösa, som vithet – som i den föreställda bekännelsen ”jag är en vit kvinna” – säkrar sina privilegier.
Kruman
