ENSAMKOMMANDEBLUFFEN Socionomen Janet Karlsson skriver idag på SvD Opinion en riktig snyftare om hur illa vi i Sverige behandlar flyktingbarnen. Karlsson upprepar ordet “barn” om och om igen som om hon anser läsaren vara en Pavlovsk hund som ska utsättas för klassisk betingning – så fort vi hör ordet “barn” ska det göra så ont i själen att vi reflexmässigt delar ut PUT och gräver fram en halv miljon i skattepengar per år i försörjning för detta “barn”. Ingenstans berättar dock Karlsson vilka dessa “barn” är.
Karlsson pratar i sin artikel inte om det lilla antal verkliga barn som får återvända till hemlandet med sina föräldrar när familjen fått avslag på asylansökan, så dem kan vi i detta sammanhang lämna därhän. Det är de påstått “ensamkommande” som artikeln handlar om. Ja, man fortsätter att kalla dem så trots att det vid flera tillfällen har uppdagats att de har ljugit och rest i grupp till Sverige insmugglade i långtradare och först delat på sig när de blivit avsläppta på någon svensk landsväg.
Ensamheten har lika ofta visat sig falsk i ett annat avseende. Som genom ett trollslag hittar dessa “ensamma” barn plötsligt sin släkt i samma stund som det positiva beskedet från Migrationsverket kommer om att man beviljats PUT och lika snabbt står denna släkt på tröskeln till Sverige och vill ha PUT de också som anhöriga. Det här är en händelse som inte bara ser ut som en tanke, det ÄR en tanke bakom – en väl uttänkt plan.
Karlsson beskriver dessa “barn” som “utsatta” och det är ingen hejd på deras nöd och lidande. Hon förklarar dock inte hur “barnen” i detta totala armod har lyckats få ihop de cirka 100.000 kronor som smugglarligan begärt för att transportera dem till Sverige under radarn på alla de gränser man måste passera innan man kommer hit.
Men det Karlsson framför allt inte gör är att prata om åldern på dessa “barn”. Och det är förstås något hon medvetet valt bort. För i 99 fall av 100 pratar vi här om unga vuxna män från Somalia och Afghanistan. Ja, i dessa länder har de betraktats som vuxna i flera år även om de skulle vara under 18 år gamla som de påstår men väldigt ofta inte är.
Karlsson slår på stora trumman och kallar det för en “rättsvidrig praxis” i de få fall någon av dessa unga vuxna män inte får nämnda PUT och halva miljon i försörjning. Det får de nästan alltid, men någon enstaka gång händer det att historien är lite för tunn, skäggväxten lite för riklig och rynkorna i ansiktet lite för många för att t.o.m. det naiva Migrationsverket ska gå på det. “Rättsvidrig” i Karlssons vokabulär betyder inte att det står i strid med lag och konventioner utan att det står i strid med Karlssons egen uppfattning om att Sverige ska öppna gränserna för alla skäggbarn i hela världen.
Karlsson pratar om att Sverige måste börja följa barnkonventionen. Det kan man ju sympatisera med i den utsträckning vi nu inte redan gör detta. Men fokus bör då förstås vara på riktiga barn med riktig flyktingstatus, i första hand kvotflyktingbarn alltså från riktiga flyktingläger. Men dem pratar alltså inte Karlsson om. Hennes artikel handlar endast om de unga vuxna ankarmän som tagit sig hit på gruppresa för ett hundratusen kronor per skalle och med en uppdiktad historia i bagaget.
Följande informationsfilm är en bra introduktion till vilka de så kallade “ensamkommande flyktingbarnen” är och det bakomliggande upplägget:
Nedan visar vi ett bildgalleri med ett representativt urval av de personer som Karlsson kallar för “barn” i sin artikel. Bilderna är alltså på verklighetens “ensamkommande flyktingbarn” från olika kommuner i Sverige. Efter att ha tittat på dem kan vi alla fundera på om det verkligen är bilder som dessa vi brukar se för vårt inre öga när vi tänker på utsatta svältande barn i flyktingläger i tredje världen. Är det de här “barnen” vi ska öppna våra gränser och den svenska skattkistan för? Är det de här barnen det är en “rättsvidrig praxis” att vi inte tar emot fler av?
Relaterat
Skillnad på flyktingbarn och flyktingbluff
