GENUSVANSINNET Den 11 november fick Sverige ännu en tramsmaja i genusträsket. Då disputerande nämligen Agneta Lejdhamre vid Uppsala Universitet med sin avhandling “Psalm – kön – kyrka”.
Lejdhamre har (naturligtvis) kommit fram till att Psalmbokens texter är diskriminerande för kvinnor. Oavsett vad genuspedagoger granskar landar de alltid i den slutsatsen – från hur en hammare är utformad till hur kemiska processer beskrivs i läroböcker. Lejdhamre har alltså valt att forska på den svenska Psalmboken och ser då bland annat att fler män än kvinnor förekommer i texterna och att benämningar på män sammanfaller med benämningar på Gud. Hon tycker sig också se att kvinnors sexualitet beskrivs som mer föredömlig när den inte levs ut medan kvinnor som uttrycker sin sexualitet är synderskor.
I ett pressmeddelande konstaterar Lejdhamre:
– Eftersom samhällets, inklusive Svenska kyrkans, precisering av jämställdhet kan sammanfattas med att samma villkor ska råda för kvinna och man kan jag konstatera att psalmtexternas könsförståelse rimmar illa med vad man menar med jämställdhet i såväl sekulärt som i kyrkligt sammanhang.
Det är förstås kvalificerade dumheter att sitta och snöa in på den svenska Psalmboken samtidigt som Sverige invaderas av en brutalt kvinnofientlig religion som redan har etablerat sig i enklaver runtom i landet där kvinnor och flickor tvingas leva medeltida liv under hård kyskhetskontroll och hederstänkande som upprätthålls med hot, våld och tvång.
En gång i tiden var feminismen en liberal rörelse som strävade för jämställdhet. I slutet på 60-talet kidnappades den av vänstern som en del av kulturradikalismen. I takt med att vänstern spårat ur har också feminismen gjort det. Idag handlar feminism om att skriva doktorsavhandlingar om genusperspektiv på grönsaker eller om militant manshat. Och det är viktigare att slåss för kvotering i bolagsstyrelser än att befria andra generatuionens invandrarflickor från patriarkalt, kulturellt och religiöst slaveri.
