INSÄNDARE I P3:s Musikguiden sändes nyligen raplåten ”Tystas ner” av Adam Tensta m.fl. Vem som enligt artisterna borde tystas ner (för gott) framkom tydligt i de hatiska, suggestiva raderna: ””..så gå och slipa kniven och skicka grisen till slakten”. Det är Jimmie Åkesson som avses. Några rader tidigare har man liknat Sverigedemokraterna i Riksdagen för ”nazisterna”. Då låten var över kunde lyssnarna höra det översvallande berömmet från programledarna som förklarade att det var deras ”favoritlåt för tillfället”.
Var detta ett olycksfall i arbetet eller har gränserna för medias självcensur, medvetet eller omedvetet, suddats bort? Eller ingår ett dylikt inslag (och det finns ju flera andra liknande övertramp av riksmedia) i en medveten plan för att oskadliggöra Sverigedemokraterna och de som ifrågasätter svensk invandringspolitik?
I Rwanda pumpade hututrogna radiostationer ut sitt hatbudskap mot tutsierna som liknades vid ”kackerlackor”, som borde stampas ner i jorden. I Rwanda sågs tutsierna som ett störande inslag i den folkgemenskap som hutuerna ville skapa. De skulle bort helt enkelt. Och facit vet vi ju. Ett av vår tids värsta folkmord.
Och i Sverige liknas en folkvald partiledare vid en gris som borde slaktas.
Finns det överhuvudtaget någon relevans i att jämföra Rwanda och Sverige? Nej, en sådan jämförelse haltar betänkligt. Rwanda, som långsamt reser sig efter ett av vår tids värsta folkmord och Sverige, som aldrig fallit och som trots ökande problem ändå har en stabil grund att stå på.
Men folkmordet i Rwanda skedde inte över en natt. Det gör inga folkmord. Det fanns tecken och det fanns förberedelser. Processen som slutade med rasande folkhopar med machete i handen startade flera år tidigare.
En som vet mycket om folkmord är historikern Gregory Stanton. Han förestår det kända ”Genocide Watch”-institutet i Washington D.C. Genom att studera flera folkmord har han och hans team utarbetat en modell över folkmordets olika faser. Sex steg måste ett samhälle passera innan folkmordet är ett faktum vid det sjunde steget. Det åttonde steget är förnekelsen. Vid varje steg har det offentliga samhället en möjlighet att säga stopp. Vad är det som händer?
Faserna är i ordning som följer: 1.Klassificering 2. Symbolisering 3. Avhumanisering 4. Organisering 5. Polarisering 6. Förberedelse 7. Utrotning 8. Förnekelse
Den första fasen är klassificeringen. Man ger sina motståndare en viss grupptillhörighet. Sverigedemokrater och kritiker av massinvandringen får höra att de är ”främlingsfientliga”, ”rasister”, ”nazister” eller andra epitet som är djupt nedsättande och som inte på något sätt beskriver deras politiska budskap. Med de kränkande beskrivningarna har man också degraderat sin politiska motståndare. Sakargument behöver man inte lyssna på eftersom de ju ändå är ”nazister”. Ett samhälle i fas behöver också veta vem som ska klassificeras. I början sker det med hjälp av organisationer med lös koppling till staten. I Sverige har vi ju den statligt finansierade organisationen Expo och deras numera famösa register över oliktänkande.
De flesta folkmord har haft en etnisk markör. Men i Kampuchea var de intellektuella den grupp som sorterades ut. Och i Sovjet upplevde man att storbönderna hotade den kollektiva gemenskapen.
Den andra fasen är symboliseringen. De som etablerad media, underhållningsindustrin och sjuklöverpartierna ser som fiender till folkgemenskapen och den gängse bilden av samhället får en kollektiv stämpel av olämplighet. På en gymnasieskola i västsverige får inga elever som har SD-sympatier godkänt i samhällskunskap. Tre fackliga organisationer utesluter idag Sverigedemokrater och att vara kritisk till svensk invandringspolitik är saklig grund för uppsägning.
Att Jimmie Åkesson t.ex. inte är välkommen till Nobelmiddagen kan förefalla vara en småsak, men är en typisk symbolisk handling för ett samhälle i fas två.
Den tredje fasen är dehumaniseringen. Medborgerliga rättigheter som t.ex. rätten till liv och säkerhet åsidosätts eller ifrågasätts. Men bara när det gäller den grupp som man redan klassificerat. Statsminister Reinfeldt menade i ett tal 2010 att de Sverigedemokrater som utsätts för våld ”inte ska bli förvånade om sådant händer”. Från landets högsta ledning hörs alltså en urskuldrande kommentar till att demokratin och det gemensamma regelverket sätts ur spel genom vänstergruppernas våldsutövning mot den upplevda fienden. Åtskilliga är de invandringskritiker som blivit misshandlade eller fått hem och egendom förstörd.
Och så har vi då riksradion som hyllar en låt som uppmanar till våld mot Sverigedemokrater.
Det är givetvis så att Sverige har en stark tradition av demokrati. Möjligen blir inte förföljelsen av massinvandringens kritiker värre än vad den är idag. Men vi är också många som känner att vi inte öppet kan säga vad vi tycker och som befarar att det hade inneburit den borgerliga döden. Förlust av arbete och inkomst och en undfallande reaktion från samhället när stenarna far in genom rutorna.
För hur startar egentligen ett folkmord? Någon slänger den första stenen och någon säger det första nedsättande ordet.
Lage H
Redaktionens kommentar:
När vi läste denna analys om hur ett folkmord orkestreras slogs vi av parallellen till den artikel om Avpixlat som Ann Heberlein skrev igår i Sydsvenskan och som vi delvis recenserade HÄR. Vad vi inte berörde är att Heberlein i sin artikel också gör en liknande folkmordsanalys med oss som utpekade uppviglare, med hävisning till andra experter och med den avgörande skillnaden att hennes analys är avsevärt mer långsökt.
Lage H:s analys kan tyvärr inte avfärdas lika lättvindigt och det av minst två skäl – dels uppmanar de politiskt kriminella grupperingar på den yttersta vänsterkanten, som de här till mord hetsande rapmusikerna bara utgör en liten del av, öppet till trakasserier, hot och våld mot Sverigedemokrater och dels lånar sig det institutionella samhället i form av svensk public service-media – denna gång SR, tidigare SVT - till att sprida dessa uppmaningar till hot våld och som i det här fallet t.o.m. mord.
På Avpixlat gör vi i motsats till vad Ann Heberlein gör gällande inget ens i närheten av detta. Faktum är att vi aldrig uppmanat någon att kröka så mycket som ett hårstrå på huvudet på en enda människa och heller aldrig kommer att göra det i framtiden. Vad vi gör är att redovisa fakta – som övriga medier ofta förvanskar eller utelämnar – om vissa individers kriminella, asociala och samhällsnedbrytande beteenden och i det fall dessa beteenden kan kopplas till en viss grupptillhörighet eller till svensk migrationspolitik så redovisar vi även detta.
Det råder således en avgrund mellan det legitima faktagranskande och opinionsbildande arbete som vi på Avpixlat sysslar med och den närmast terroristliknande kriminella verksamhet som vänsterextremistgrupper och deras anhängare inom degnererade grenar av musikbranschen ägnar sig åt. Av det skälet råder det också en avgrund i relevans mellan Lage H:s skarpa analys ovan och det nonsens på samma tema som Ann Heberlein presterar.
