ENGLAND Andreas Johansson Heinö, statsvetare och en av ytterst få någorlunda objektiva figurer i den offentliga svenska debatten kring invandring och mångkultur, återger på måndagskvällen i ett blogginlägg en färsk engelsk studie som gått ut på att ta reda på orsaken till de invandringskritiska partiernas växande populäritet i Europa. Här ges både en rak och simpel förklaring samtidigt som en seglivad myt krossas en gång för alla.
Det är tankesmedjan Demos som står bakom rapporten. Via respektive partis sida på Facebook har drygt 12 000 sympatisörer rekryterats till studien i vilken 14 invandringskritiska partier i elva västeuropeiska länder täcks.
Den bild som tecknas av de europeiska anti-invandringspartiernas sympatisörer är nästan provocerande enkel. Det är väljare som i första hand känner en positiv identifikation med dessa partiers värderingar och invandringspolitiska förslag och endast sekundärt kan betraktas som proteströstare. Det är väljare som sätter ett högt värde i att försvara sina länders nationella och kulturella identiteter och därför upplever invandring, mångkulturalism och islam (och EU) som ett hot som måste bekämpas. Det är också väljare som är bekymrade över korruption och brottslighet, vilken i hög utsträckning associeras med invandringen, och som uppvisar ”shockingly low levels of trust” (s.19) för rättsväsendet (men däremot endast marginellt lägre generell tillit jämfört med de siffror för befolkningen som helhet som framkommer i exempelvis Eurobarometer-undersökningar).
Sverigedemokraternas väljare visar sig vara den grupp som allra mest fokuserar på invandringsfrågan medan sympatisörernas identifikation med partiernas värderingar är desto högre ju mindre “radikala” de är.
Mindre betydelsefulla är ekonomiska faktorer. Jämförelsevis få sympatisörer anger ekonomiska argument. Inte heller rasistiska eller xenofobiska argument är framträdande; rapportförfatttarna skriver att ”although it is often believed that members of PPAMs [Populist Parties And Movements] join because they dislike non-members of their ethnic group, reality appears more nuanced” (s.46).
Detta är förvisso inga nya resultat men de går på tvärs med två väletablerade förhållningssätt till dessa partiers väljare: att de kan avfärdas som rasister och/eller att deras ståndpunkter kan reduceras till irrationella uttryck för ekonomiska svårigheter.
Dessa förhållningssätts popularitet följer naturligtvis av deras bekvämlighet, ett enkelt sätt att slippa ta dessa partiers idéer på allvar. Därför är det viktigt att påminna om att denna bild till stor del är falsk.
Andreas Johansson Heinös blogg
