OPINION “Stå upp för journalistiken” utropar Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling i en artikel på DN Debatt med anledning av att det idag är “Stand up for journalism day”. Efter en lovande inledning om medborgarnas bristande förtroende för journalistkåren spårar dock Nordling ur i ytterligare en pamflett till stöd för kamikazejournalister i världens oroshärdar och missar helt grundorsakerna till krisen för hans skrå.
Att journalistiken i form av gammelmedia genomgår en kris råder det ingen tvekan om. Det beror delvis på den tekniska utvecklingen som öppnat dörren för medborgarjournalistik och en demokratisering av det publicerade ordet. Men journalisterna har också själva snabbat på utvecklingen och bidragit till att gräva sin egen grav genom att missköta sitt uppdrag att granska makten och i stället lierat sig med denna och fungerat som dess megafon.
Och nu talar jag inte om statskontrollerade medier i totalitära diktaturer utan om länder som formellt sett är demokratier med en oberoende press och grundlagsskyddad pressfrihet. Sverige är ett utmärkt exempel på ett sådant land där det råder en tyst överenskommelse mellan politisk makt, politisk opposition och media om att föra medborgarna bakom ljuset i ett antal frågor där man anser att politisk korrekthet påbjuder att det förmedlas en bild av ideologisk konsensus trots att en sådan bara råder inom en begränsad politisk och journalistisk elit och inte backas upp av någon demokratisk legitimitet från medborgarna.
Problemet med det demokratiska glappet har man löst genom att låta den svenska inkvisitionen återuppstå, denna gång för att hålla folket i kulturradikalismens tukt och förmaning. I svenskarna har man under flera decennier ingjutit samma rädsla för att bli påkomma med att ifrågasätta multikulturalismen som någonsin det forna Östtysklands medborgare upplevde för att Stasi skulle höra dem uttrycka tvivel om kommunismens förträfflighet. Inför hotet om social stigmatisering har svenskarna förmåtts sätta munkavle på sig själva och lärts att skämmas för att uttrycka vissa åsikter offentligt.
Den här kartellbildningen mellan makt och media har med rätta bidragit till att undergräva förtroendet för den granskande journalistiken. När man börjar läsa Jonas Nordlings debattartikel kan man få intryck av en spirande insikt om detta inom Journalistförbundet. Så här skriver Nordling:
Den 5 november innebär Stand Up For Journalism Day. En dag som ska påminna oss om journalistikens betydelse. Och dessvärre tycks alltför många behövas påminnas om att en fri och granskande journalistik krävs av varje demokratiskt samhälle.
För hur ska annars makten, den politiska såväl som den ekonomiska, granskas? I en tid när journalister som yrkesgrupp tycks ha tappat stora delar av det svenska folkets förtroende är det viktigt att påminna om hur viktigt det journalistiska uppdraget är. Inte för oss journalister, utan för varje enskild medborgare.
När man läser vidare inser man dock att så knappast är fallet. Artikeln utvecklas i stället till ytterligare ett enögt inlägg till försvar för Martin Schibbye och Johan Persson som står åtalade i Etiopien för samröre med militanta fraktioner i landet. Dessa bägge journalister tog en kalkylerad risk när man i strid med etiopisk lag och svenska UD:s rekommendationer gav sig in i förbjudet område och dessutom gjorde det i skydd av gerillan. Att man sedan haft det dåliga omdömet att låta sig fotograferas med automatvapen i händerna gör förstås inte saken bättre.
Att Schibbye och Persson agerat dumdristigt och omdömeslöst för att ett journalistiskt scoop hägrat vid horisonten kan inte uteslutas. Att även några av de 94 journalister som Nordling uppger miste livet förra året dog för att de tog för stora risker i sin yrkesutövning är också något som bör nämnas som en möjlighet. Det är ett välkänt fenomen bland utrikeskorrespondenter att det inom skrået finns ett antal adrenalinnarkomaner som aktivt söker faran och går över alla gränser och där det journalistiska uppdraget snarast är en förevändning för att få befinna sig mitt i kulregnet.
Än mer enkelspårigt blir det när Nordling också nämner eritreanen Dawit Isaak som sedan länge sitter fängslad i sitt hemland för att ha drivit en regimkritisk tidning. Att Isaak under några år bodde i Sverige är i detta fall närmast helt irrelevant. Isaak flyttade tillbaka till Eritrea, reste in i landet på sitt eritreanska pass, arbetade som eritreansk journalist för en eritreansk tidning. Det betyder inte att hans öde inte ska uppmärksammas eller att den eritreanska regimen inte ska kritiseras. Men sådan uppmärksamhet och kritik gagnas knappast av att svenska journalister skapar en falsk historia om Isaak som svensk reporter på uppdrag i utlandet.
Att journalistik förvandlas till fiktion bättrar naturligtvis inte heller på journalistkårens skamfilade rykte och låga förtroende hos allmänheten. Det kan bara ske genom att journalisterna börjar hålla sig till sanningen, förhålla sig objektiva i faktaurvalet och granska makten i stället för att tamt äta ur dess hand, och då inte bara i utlandet utan även på hemmaplan. Några större förhoppningar om att något sådant ska inträffa inom överskådlig framtid kan man emellertid inte hysa. Det inser man när man läser följande i Nordlings artikel:
Jag är också allvarligt bekymrad över att något som närmast kan beskrivas som journalisthat nu bubblar fram här och var i vårt samhälle. Vi har uppenbarligen en stor pedagogisk utmaning att förklara journalistikens uppgift för allmänheten.
Nordling resonerar på samma sätt som företrädare för sjuklöverns partikartell. Där erkänns det som ett politiskt misslyckande att folk nu röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen. Men det som erkänns är inte att man bedrivit en felaktig politik, bara att man varit för dålig på att kommunicera sitt budskap till medborgarna som därför röstat “fel” av ren okunskap. På samma sätt idiotförklarar Nordling allmänheten. Om man bara talar tillräckligt långsamt och tydligt som till en idiot så inser nog folk att deras brist på förtroende för journalistkåren är obefogat och baserat på okunnighet. Att dessa negativa åsikter om media skulle vara välgrundande och bero på att journalisterna inte gör sitt jobb tycks för Nordling vara en främmande tanke.
Tack och lov har vi medborgarjournalistiken och samizdat-initiativ som Avpixlat fram tills dess polletten trillar ned hos Jonas Nordling och hans kollegor, om den nu någonsin gör det. Det är upp till gammeljournalisterna själva om de vill ha en plats i den framtida opinionsbildningen och granskningen av makten eller göra sig överflödiga och olästa, om de vill tillägna sig en orsaksanalys kring sin impopularitet eller fortsätta famla i blindo.
Mats Dagerlind – Demofon
Länkar
