DEN ARABISKA VÅREN Den libyske diktatorn Muammar Gaddafi är död och med den ett 40-årigt envälde. Frågan är nu, precis som för de övriga länder som omfattas av den “arabiska våren”, vad som ska komma i dess ställe. För den kritiske granskaren har utsikterna för en demokratisering egentligen aldrig sett särskilt lovande ut, inte i Egypten, inte i Tunisien och inte heller i Libyen.
Också den libyska och västunderstödda revolutionen har, i likhet med den egyptiska och tunisiska, beskrivits som en del av en liberal, demokratisk våg som sveper över regionen och som skulle ersätta en tyrransisk diktaturregim med en parlamentarisk stat med västerländsk demokrati som förlaga. När regimen nu är krossad, diktatorn död och dammet börjar lägga sig visar sig denna beskrivning inte stämma särskilt väl överens med verkligheten.
Så här skrev Daniel Wagner på riskkonsultföretaget Country Risk Solutions nyligen i en artikel i amerikanska Huffington Post om situationen i Libyen:
Islamister verkar få kontroll – eller har redan fått kontroll – över den framväxande regeringen i Libyen. Övergångsregeringen i Tripoli leds av en medlem i Muslimska brödraskapet – Abel al-Rajazk Abu Hajar. Landets mest inflytelserika politiker – Ali Sallabi – är en islamisk lärd. Och landets mäktigaste militära ledare – Abdel Hakim Belhaj – är den tidigare ledaren för en grupp som tros vara i linje med al-Qaida. Belhaj försöker avsätta den premiärministern av den interimistiska regeringen, Mahmoud Jibril, en USA-utbildad ekonom som har kritiserat islamisterna. Finns det någon verklig anledning att tro att den framväxande regeringen sannolikt kommer att vara antingen måttlig eller demokratisk?
Det muslimska brödraskapets medlemmar i den provisoriska regeringen, som för närvarande dominerar ECB-rådet, har förklarat sin avsikt att införa fatwor, förbjuda teater, hindrar kvinnor från att köra, och eliminera konst som tar en mänsklig form. Artikel ett av det “nya” Libyens utkast till konstitution säger: “Islam är statsreligionen, och den huvudsakliga källan till lagstiftningen är islamisk rättsvetenskap (sharia).” Med andra ord är islams lagar det som avses med lagstiftningen i “nya” Libyen.
Belhaj, fd rebellernas befälhavare och nuvarande militär ledare, hade varit i fokus för MI6 för cirka 20 år. Enligt Wikileaks har de amerikanska och brittiska regeringarna varit medveten om hans kopplingar till extremistiska islamistiska rörelser och al-Qaida hela tiden. Även om Belhaj tydligen hade “avradikaliserats” så sent som förra året – och hade tagit tillbaka stödet för urskillningslösa bombningar och attacker mot civila som utfördes av hans tidigare bröder i den libyska Islamic Fighting Group – omfamnade Natos allierade honom och hans band av krigare enbart på grund av deras avsikt att avsätta Gaddafi.
Så samme man som CIA arresterades 2004, placerade i förvar, skickas till Gaddafiregeringen, och torterades i 7 år, eftersom han påstås ha anknytning till al-Qaida, är på väg att köra showen i Libyen – och jag har inte hört några invändningar mot detta från någon regering i väst. Det verkar som Nato har nu skapat sitt eget monster i Tripoli. Det skulle vara otroligt ironiskt om islamisterna segra, vilket de verkar vara redo att göra, och Nato var tvungen att överväga att försöka avsätta dem från makten. Om så är fallet verkar det osannolikt Nato skulle bli framgångsrikt. Den enda anledningen till NATO: s ansträngningar att avsätta Gaddafi lyckades är på grund av Belhaj och hans kämpar. Vem skulle Nato föreslå att rekrytera för att ta bort Belhaj och hans besättning? Gaddafi och hans anhängare?
Summan av kardemumman är att NATO var snabb att anamma en “allt annat än Gaddafi” inställning till regimskifte, och brydde sig mindre än den borde ha om vem det var omfamna för att nå mållinjen. Tidigt i denna process uppkom frågor om vem dessa “frihetskämpar” var. De flesta bedömare antog Nato hade gjort sin hemläxa och faktiskt visste. Sanningen verkar vara att antingen Nato inte visste, eller så visste och brydde sig inte – vilket i båda fallen är oacceptabla. Titta bara på resultatet. Vilka effekter kan en islamiserad regering i Tripoli ha på sammansättningen av framtida regeringar i Egypten, Tunisien och därefter? Efter att ha stigit till makten med fullt stöd från väst i Tripoli, har Muslimska brödraskapet och islamister i hela regionen fått den legitimitet från väst de skulle ha haft svårt att vinna genom valurnorna själva. Kanske är den största ironin av alla.
Även om en del kritiska reportage har gjorts av medier i väst och även i Sverige förefaller västvärlden sammantaget fortfarande inta en tämligen naiv hållning inför den vändning utvecklingen under den s.k. “arabiska våren” nu tar. Och viss förståelse får man kanske ha med att det prestigemässigt långt inne för USA, Nato och EU att medge att man kanske hjälpt en eller flera islamistiska regimer till makten.
Den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth varnade för en sådan utveckling redan vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen i mitten av februari, då t o m den svenska högern lät som Che Guevara-revolutionärer i sina lovord över de arabiska rebellerna:
